Ensam hemma.

Medan jag varit borta och sysslat med annat med andra människor på annat håll, har allting förändrats här i min gamla stad. På ytan är allt sig likt; människorna är de samma och på sätt och vis är de fortfarande mina, fast i verkligheten är jag inte längre en del av deras sammanhang. Det är barn och sambor och bostadsrätter och kollektiv och hundar och husköp och kärlek och vattentäta skott - idel nya sammanhang och jag ingår inte, får inte riktigt plats, är inte alldeles säker på att jag vill ha en plats, i något av dem.

Egentligen är det inte ett dugg konstigt - det är ju jag som lämnat dem och inte tvärtom. Lik förbannat vill jag skrika rakt ut.

Vacker vinter.

I nio fall av tio väljer jag Göteborg framför Umeå, men när det kommer till vädret under vinterhalvåret vinner Umeå med hästlängder. 

Här snöar det - men töar inte. 

Här är snön vit istället för grå. 

Här promenerar man genom vackra vinterlandskap när man ska någonstans istället för att svära över kollapsad spårvagnstrafik. 

Det är min tredje vinter här uppe och min fascination för snö är fortfarande oändlig.

Perseverance.

Med bara en uppsats och en salstenta kvar innan jullovet borde till och med jag kunna andas lugnare. Istället vägrar jag tro att någonting är enkelt; tänker för mycket, i cirklar och låter ursäkt efter ursäkt stå i vägen för görandet. Det blir kaffe, clementiner, pepparkakor och P3 Dokumentär där det borde vara skrivande av engelsk text för specifik målgrupp.

En motorväg i hjärnan och en mage som en sten.

Tjackigt.

Tröttsamt. 

Driiiv.

Eftersom att.

Apropå ingenting: är det bara jag som lagt märke till att väldigt många bloggare, journalister och annat löst folk konsekvent låter ordet eftersom följas av ordet att?

Typ: "Jag tänker på sådana saker eftersom att jag är språknörd."

Språkmänniskan i mig gnäller lite varje gång jag ser det.
Jag ba hallå?
Vad är grejen?
Tror folk att det heter så?

Och så de naturliga följdfrågorna:
Kan det vara en ny form av hyperkorrektion?
Hur länge har det pågått?

Och - viktigast av allt:
Smittar det?

Nyp mig.

Helt otippat var det och fort som fan gick det, men hursomhelst: jag har en praktikplats! Och inte vilken praktikplats som helst utan en flashig, fläskig sådan mitt i (myndighets)smeten, mitt i stan - med egen arbetsplats och bland kompetenta människor som redan fattat grejen.

Det här kan bli hur bra som helst.

Tvära kast.

Håglös, trött och uppgiven inför det mesta kom jag hem från skolan idag; åt middag, sov middag och sköt envist upp pluggandet, en ursäkt i taget.

Sedan ringde jag mamma.
Fick en idé, två idéer, en stor portion hopp och en liten ljusning långt borta i praktikplatstunneln.

Sedan ringde Nina.
Idén fick respons, växte och fick fasta konturer.
När jag la på luren efter en och en halv timme var det med ett leende på läpparna.

Sedan kollade jag mejlen.
Herrejävlar skojar du med mig?!
Vis av erfarenhet håller jag käften om resten, tillsvidare, men om vi säger såhär: 
Den där lilla ljusningen blev precis löjligt mycket större.

Konsten att disponera sin fritid.

Igår sov jag tills jag vaknade för första gången på länge. Jag hade någon sorts idé om en lugn, skön fredag med bara mitt eget välmående i fokus: Ut och springa, baka kanelbullar, laga en god middag och sedan gå på fest. Tyvärr hade jag inte minsta lust att springa så det var mest segt och sedan tog det bokstavligt talat halva dagen att baka bullar och sedan kom jag på att jag glömt köpa ris och fick gå tillbaka till affären och till sist lyckades jag förstöra maten genom att överdosera chilipasta.

Korridorfesten på kvällen var dock trevlig och vid tvåtiden i natt såg det nästan ut att bli en tvådagars, men hey, vem försöker jag lura? Those days are gone. Jag blir ju bakfull nuförtiden which translates into sängläge.

Tillbaka på ruta ett.

Efter fyra veckors hoppfylld väntan får jag ett negativt besked från min tänkta praktikplats. Nu är det alldeles blankt i huvudet. Att tänka ut en ny plan känns ungefär lika enkelt som att bestiga Mount Everest.

Och hur jag än funderar kan jag inte komma på något ämne till min argumentative essay. Jag är så fed up with writing in English. Sick of it. Låt mig göra något hjärndött istället, som att plugga vokabulär. Det verkar nästan roligt i jämförelse.

It never rains but it pours.

Det var en gång en flygresa som gick käpprätt åt helvete.

När planet mellanlandade i Stockholm för att tanka och släppa av och på passagerare ropade flygvärdinnan ut i högtalarna: "idag har vi väldigt många som vill till Göteborg, så om det är någon här på planet som inte har så bråttom att komma fram så betalar vi hotell här i Stockholm över natten plus en ersättning på 125 euro, om ni åker med ett plan imorgon istället."

Antagligen hade Malmö Aviation dubbelbokat planet av misstag så att en massa resenärer som köpt biljetter inte hade någon sittplats. Jag övervägde nästan att nappa på erbjudandet. Men nej. Jag ville bara hem, fort som fan.

När vi äntligen skulle landa i Göteborg ropade piloten ut i högtalarna att det kunde bli en del turbulens eftersom det blåste kraftigt.

Jo. Tjena.

Det kändes som att sitta i ett leksaksflygplan som någon jagade med en hårtork. Magen höll på att vända sig ut-och-in. Sen började planet plötsligt luta uppåt igen, bort från marken. Motorerna varvade på som satan och vinden kastade planet hit och dit medan ljusen från Göteborg och Landvetter försvann ur min åsyn igen och allting blev svart.

Efter ungefär tio minuters total förvirring hördes piloten ur högtalarna igen: "Ja, som ni märker kan vi inte landa just nu. Det är för blåsigt. Vi hoppas på att kunna landa på någon närliggande flygplats, men avvaktar tills vi fått ett klart besked."

Paniken. Instängd i ett plan uppe i luften på obestämd tid, med obestämd destination. Och dessutom kissnödig.

Efter ytterligare tjugo minuters nervöst väntande kom domen: "Vi kommer att landa i Malmö. Det blir busstransport därifrån till Göteborg."

Come again? Jag orkar inte.

I Malmö fick vi stå i över en timme och knuffas med resenärer från tre andra plan i samma belägenhet medan vi väntade på att bussarna skulle komma.

Det regnade.
Det var snorkallt.
Folk var stressade, arga och dumma i huvudet.
Jag var för trött för att orka bry mig.

De tre första bussarna som anlände fick vi inte gå ombord på, eftersom reseledare från SAS och City Airlines klippte dem mitt framför näsan på tjejen från Malmö Aviation. Trots att vårt plan landat minst 40 minuter före deras. Jag frös som en gnu men orkade knappt bli förbannad. Det var så många andra som skötte den biten åt mig.

Till slut kom det en buss som vi tilläts gå ombord på och halv ett på natten påbörjade vi den alltid lika tröstlösa resan Malmö-Göteborg. Värkande knän, tjattrande tanter och smattrande regn mot rutan. Jag hann tänka ganska många gånger att en natt på hotell i Stockholm och 125 euro extra i plånboken kanske inte hade varit så tokigt ändå.

Klockan fyra på morgonen var vi framme i Göteborg.
Idag ringde de från Malmö Aviation och erbjöd mig psykologhjälp.
Jag tackade nej.
Jag tänker snarare t-r-ö-s-t-s-h-o-p-p-i-n-g.

Overload.

Det är mycket nu.
Jag hinner knappt andas.
Glädjande besked varvas med tråkiga; pluggandet känns som ett maraton på en häcklöpningsbana, där jag saxar snyggt över ett gäng hinder bara för att sekunden senare trassla in mig fullständigt, förlora en massa tid och se de andra löparna försvinna bort mot horisonten.

Det är lite för mycket nu faktiskt.
Men 22.15 i kväll landar jag i Göteborg.
Jag tar med mig pluggandet men det känns ändå som semester.
Bara att få vara hemma.

Nöjd.

Det är lite si och så med fokus, men dagens huvudmål - att få ihop stommen till en causal analysis - är med råge uppnått. Ibland är det roligt att skriva, även på engelska. Särskilt när ämnet är oseriöst, analysen bygger på bitterhet och självömkan och slutklämmen är people equals shit.

Och med det säger jag: hej superhelg!

Tio minuter senare.

I kid you not - det snöar på riktigt.

Vad var det jag sa?

Häromdagen såg det ut såhär i Umeå.

Idag ser det ut såhär. 

Vitt på marken.

Inte förvånad.

Neg.

Jag vet inte varför jag ens försöker blogga. Jag har ingen lust, ingen tid, inget att blogga om. Alla dygnets ljusa timmar går för första gången någonsin åt till pluggande. När jag inte pluggar kör jag "borde/måste/hinner inte"-spåret på repeat i huvudet tills jag somnar av ren utmattning. Jag är sämst på att hantera stress. Istället för att andas i fyrkant, meditera, äta C-vitamin eller vad fan det nu är folk brukar göra, så låter jag oron och pressen äta upp mig inifrån.

Oron för vad liksom?
Allting går skitbra. Jämt.
Men jag vågar liksom inte tro på det själv.

Jag vill inte tänka på hur det kommer bli att skriva C-uppsats. 

Kallt överallt.

Ett tu tre så var det vinter.
Jag tar farväl av Conversen och fåfängan och säger hej till stickat, dun och mössa inomhus.
Jag blir inte ett dugg förvånad om marken är vit imorgon när jag vaknar.
Just bring it.

Ibland får man faktiskt/En gång är ingen gång

Det fina med att festa på fredagar är att helgen blir så lång. Man kan ägna hela lördagen åt att göra absolut ingenting och behöver inte ens ha dåligt samvete. Igår gjorde jag absolut ingenting. And by "ingenting" I mean att jag sov länge, åt mycket och rörde mig lite.

Jag vet att folk brukar få cravings efter skräpmat på bakfyllan. Det brukar inte jag. Jag brukar istället vilja "reparera skadan" med havregrynsgröt, frukt och litervis med kranvatten. Men igår flög matdjävulen i mig (läs: jag fick mens) och jag stekte pannkakor till frukost, köpte pizza till middag och svullade naturgodis, lösgodis, chips och Ramlösa mango to the point of matkoma. Jag trodde jag skulle dö där i slutet, men tro inte att jag slutade äta för det. Vi snackar feeding frenzy - total rensning.

Jag skulle lätt kunna bli matmissbrukare. Det är bara den satans självdisciplinen som stoppar mig.

All work and no play.

Jag ska strax sticka iväg till skolan för ännu en gruppträff inför morgondagens redovisning. Vid det här laget är jag van vid både grupparbeten och muntliga redovisningar. Jag blir knappt nervös längre. Men nu ska jag alltså redovisa på engelska för första gången.

Är jag nervös?
Konstigt nog inte (än).
Är jag opepp?
Så in i helvete.

Jag får liksom inte ihop den här engelskaterminen. Det bara spretar åt alla håll.

Bildbevis.

Tårtan med stort T - formally known as Mästerverket.

Ett snällt födelsedagskort. Lite som en tårta med för få ljus, för den goda stämningens skull.

(Jag kan seriöst fortfarande passera som 17-åring. Fråga valfri dörrvakt, bartender eller kassabiträde som säljer öl och cigg. Tio års extra livserfarenhet sätter tydligen inga spår.)

Happy aging to me.

Idag fyller jag 17. Åtminstone om man ska tro siffran på födelsedagskortet jag fick av söta Linn och Isabelle. Min egentliga ålder är väl ändå helt oväsentlig. Jag slutade räkna vid 25 och jag har absolut ingen åldersnoja. Jag har ju all tid i världen att fixa stadig inkomst, hitta en livspartner och get cracking med fortplantningen.

Eller också inte.

Den uteblivna 25-årskrisen hann visst ikapp mig till slut.
Paniken.
Hur länge är man egentligen fertil som kvinna?
Vem fan vill få sitt första barn vid 35?
Hur hittar man en tänkbar partner när ens mentala kravlista blir längre för varje år som går?
Varför fortsätter avståndet att öka mellan mig och vännerna, trots att jag inte flyttar på mig?
Hur hittar man nya likasinnade?

Svaret på allt ovanstående: inte en jävla aning. Men jag tänker åtminstone ha roligt fram tills jag kommer på det.

Ett erkännande.

Jag är bra på att lipa över hur mycket jag har att göra och hur synd det är om mig just därför. Men om sanningen ska fram njuter jag lite under den bittra ytan. Jag gillar ju både engelska och känslan av välförtjänt ledighet, och mina kvällar är to die for.

Dog tired.

Man vet att man inte är 20 längre när man på allvar överväger att gå och lägga sig efter Idol. Och man är helt säkert närmare 30 när motiveringen lyder "det blir en lång dag imorgon".

Jag bjuder på den. Godnatt.

Digestion.

Mina helger har utvecklats till ett enda långt sockerchockande. Ambitionen är att springa bort en del av skiten och därmed kunna äta vadfansomhelst med gott samvete, men när jag inte "hinner" springa så svullar jag lik förbannat. Glass, våfflor, kakor och chips - you name it, I eat it.

Och från ett ämne till ett annat:
I fredags blev min kära skinnväska från Topshop nerspydd.
För andra gången. 
Oh, the smell.

Även bra saker kan skrämma skiten ur en.

Slutpraktiken och exjobbet (skjut mig) närmar sig oroväckande fort. Jag tänkte att någonstans måste man ju börja, så idag skickade jag iväg en praktikförfrågan till ett stort, landsomspännande fastighetsföretag. Jag väntade mig inget svar. Eller, i bästa fall, ett vänligt men nekande. Tio minuter senare plingade det till i inkorgen:

Hej Helena!
Vilken spännande utbildning du går. Utan att lova något: Kanske skulle vi kunna göra ett projekt kring en gemensam språklig plattform för våra informatörer över hela landet, med fokus på nyheter på intranät och webb. Vad tror du om det?

Vad jag tror om det?
Jag höll på att skita ner mig.
Det är ju jätteroligt. Verkligen.
Men ska jag liksom?
Ensam?
Hallå.
Hjälp.

Rotten apple

Innocence is over
Ignorance is spoken
Confidence is broken
Sustenance is stolen
Arrogance is potent

What I see is unreal
I've written my own part
Eat of the apple, so young
I'm crawling back to start

/Alice in Chains.

Apropå valet. Vad fan hände? Läskigt är vad det är.

Sub 50.

Dagens prestationsmål: milen under 50. Check!

Skärmdump från Garmin Connect.

Hemmalördag.

Jag har städat, tvättat och lagat mat hela dagen. Nu återstår bara att SLAPPA JÄRNET.

Invigning av nya grymma lakan.

Amerikanska vaniljpannkakor & blåbärsscones med smör, ost och kiwi.

Wake up.

"Imorgon ska jag sova tills jag vaknar", tänkte jag när släckte lampan igår kväll. Jomenvisst, det är härligt med sovmorgon. Särskilt när man vaknar 07.20, somnar om bara för att man kan, och vaknar 08.20 med en massa tjatiga måsten i huvudet. Let's face it: jag har engelska att plugga och asfalt att trampa. Då räcker det fan med åtta timmar.

(Jag börjar dagen med Coheed and Cambria och låten Wake up. Hörde ni den grymma tjejen i Idol igår som gjorde den på sin audition?)

Trailer träsh.

På fredag är det sittning med temat "amerikansk high school". Rent generellt så hatar jag att klä ut mig; jag har alldeles för lite självdistans för att göra mig fulare än jag är. Det här är dock ett tema som öppnar upp för en riktig killer outfit.

Tänk Jaime Pressly som Joy Turner i My name is Earl. Eller ännu hellre Christina Ricci som nymfomanen Rae i Black snake moan. (Men vad du än gör - tänk inte Cops.)

Vi snackar white trash när det är som allra bäst. 

Snygging.

Jag orkar inte.

Jag har hur mycket som helst att göra. Verkligen. Men jag är helt slut i både huvet och kroppen och pallar inte ens tänka på engelsk vokabulär eller annat av samma jobbighetskaliber. Jag vill bara ligga i sängen med lampan släckt och lyssna på Boards of Canada, så det är precis vad jag tänker göra.

Mañana.

Klockish.

Igår när jag kom hem låg det ett kuvert i brevlådan från min underbara mamma och i kuvertet låg den här:

 

Hur gullig, för att inte tala om KLOCKREN, var inte den då? Och inte nog med det; om jag någonsin undrar vilken engelsk preposition jag bör matcha med put när det handlar om att skjuta upp något, så behöver jag bara ta upp min nyckelknippa. OFF! Fantastiskt. 

Idag har jag pluggat.

Hela dan. Och inte fan är jag färdig för det. Jag skulle fortfarande plugga om det inte vore för att ryggen värker så satan och hjärnan flydde i panik för flera prepositionsval sedan. Att skriva ett 500 ord långt referat på engelska trodde jag skulle gå ganska fort. Det gjorde det inte (det är inte mycket som går fort på engelska). Och hur smart var det egentligen att plugga vokabulär i fem timmar innan jag började skriva? Inte så smart alls faktiskt.

Godnatt.

När budskapet inte går fram.

Igår fick jag ett plåster på mig på krogen. Det var av den extra klistriga typen och följaktligen svårt att bli av med. Till slut var jag nästan otrevlig och stack iväg med Magda mitt i vår konversation (läs: hans ihärdiga försök att "lära känna mig"). Det hjälpte inte; killen dök upp igen som en jävla gubben i lådan.

Han: Jag kanske missförstod förut, men jag tyckte du verkade vara en tjej som gick att snacka med. Jag tror vi har mycket gemensamt.
Jag: Eh. Hrm.
Han: Erkänn att du tänker "kan inte han bara dra härifrån nu".
Jag (med LÖGN skrivet i neon i pannan): Nej, jag tänker inte på något särskilt faktiskt. Jag är bara trött.
Han: Jag har ingen chans va?
Jag: Det beror på vad du menar med chans. Men om du menar chans att ligga med mig, så nej. Du har ingen chans.

I'm such a bitch, men ibland måste man tala klarspråk.

Favorit i repris.

Så. Jävla. Bakfull. 

Jag har fan spytt. 

Varför händer detta mig gång på gång? 

Tål jag inte alkohol längre? 
Eller tål jag inte alkohol i Umeå?

Jag gör ju allt enligt regelboken: Kvällsmackor, banan, Resorb och massor av vatten innan jag däckar, sedan Resorb igen när jag vaknar första gången klockan sju och vill dö. Och hela tiden massor av vatten. Och Treo. 

Och ändå - mitt i ett telefonsamtal med en annan, lika bakfull stackare - är jag tvungen att rusa in och kramas med toastolen och se gårdagens middag komma upp igen i en helt ny skepnad. 

Fy fan.

Fed.

Jag har ägnat kvällen åt att kolla ikapp tv-serier.

Kungarna av Tylösand är lätt det vidrigaste jag sett i dokusåpaväg: Svagt begåvade silikonbrudar med ögonbrynen uppe i pannan och självupptagna, pantade, störiga gymkillar som knullar, svinar och gör bort sig på en nivå som får Big Brother att kännas som Bolibompa. Kort och gott Jersey shore på svenska.

Jag mår fysiskt dåligt av skräpet, och självklart kommer jag se vartenda avsnitt.

Sen har vi då Idol. En massa trams och muppiga människor som bara är pinsamma att kolla på, och så några som är bra, eller till och med riktigt bra. Men någon enstaka gång dyker det upp någon som sjunger så bra att tårarna börjar rinna okontrollerat och håret på armarna ställer sig rakt upp, för det är så jag reagerar på musik som berör. Till och med i Idol.

Jag längtar redan hem.

Gick igenom lite bilder från i somras. Det är ju inte konstigt att man saknar sin hemstad.

Utsikt från restaurang Vatten vid akvarellmuséet på Tjörn.

En hel familj kanadagäss (Canada geese, that is) vid Delsjön när jag och mamma hade picknick. 

Min fars matlagning. To die for. 

En sån där dag.

Igår bestämde sig mobiljäveln för att lägga av - fyra månader innan abonnemanget går ut och jag ändå skulle fått en ny telefon. Är det ett tecken? Ska jag skaffa iPhone nu?

Ikväll blir det barnkalas (ja, bokstavligen) med klassen och nollorna. Typ fiskedamm, glassbuffé, hallonsaft och roliga lekar. Och alkohol om man vill. Jag kanske inte vill. Jag tänkte ju festa imorgon - all in på Designhögskolan och Scharinska. 

Idag är jag mest bara trött. 

Exiled.

Nu har jag gått igenom mitt schema för hösten. Inga luckor whatsoever - bara sjukt många tentor. Det betyder tre och en halv månad i Umeå utan hemresor.

Tre och en halv månad är längre än ett helt sommarlov.

Herregud.

Idiom och skit.

Idag har jag pluggat engelsk vokabulär i tre och en halv timme, men det kändes som fem. Minst. Jag var åtminstone i skolan större delen av dagen. Lite circus-kultur på campus, lite lunch och lite snack om annat, men trots allt mest om engelska.

Sticks and stones may break my bones, but words will never hurt me.

Apropå uttrycket "sticks and stones" som dök upp i en av övningarna. Jag var tvungen att googla.

Exkexets kompis har tatuerat in Sticks and stones - weed and bones på armen. Han fick det från en låttext av M.I.A. När jag googlade det upptäckte jag att det är felciterat; det ska vara "pirate skulls and bones, sticks and stones and weed and bombs", inte "weed and bones". Det var ju lite roligt, fast inte för honom.

En annan av exets polare har förresten en ännu klantigare tatuering: Han ville gadda Las Palmas låttitel Missbruk beivras. Han trodde det stavades "beviras" och detta misstag upptäcktes inte förrän hans flickvän såg den färdiga tatueringen och började asgarva. (Man undrar ju om tatueraren hade grav dyslexi eller bara jävligt elak humor.)

Mat och Johnny.

Jag började helgen med att förtidsrösta. Alltid rött alltid rätt. Så var det avklarat.

Resten av helgen har gått i frosseriets tecken. Igår var det knytkalas med alla språkkonsulterna - och fantastiska mängder mat. Jag åt som om det inte fanns någon morgondag, men det fanns det, och den inleddes med bakisbrunch på Skogis: mackor, våfflor med sylt och grädde, te, juice och morotskaka.

Resten av dagen gick åt till filmmarathon hos Samuel, tema "mindre kända Johnny Depp-filmer". Det blev Plutonen (visserligen känd men inte för Johnnys insats), Nick of time (inte ett av Johnnys stoltaste ögonblick) och Benny & Joon (en himla fin liten film). Och popcorn. Och kakor. Och middag framför tv:n.

Jag har alltså suttit still och ätit i två dagar i sträck. Gött e det.

Om musik och frustration.

Idag är det fest, den första av många den här hösten hoppas jag. Jag lyssnar på Converge för att komma i stämning, men det är inte samma sak på låg volym. Hc ska spelas högt - eller inte alls. Eller va fan: all musik ska spelas högt.

Fan va jobbigt det är med grannar.
Fan va jobbigt att ha en grym stereo och grymma högtalare och en fetgrym skivsamling.
Som prydnad.

Och det jobbigaste är väl insikten om att det kommer vara såhär, typ alltid. Jag vill inte bo i hus. Jag vill bo i lägenhet. I stan. (Jag bor i lägenhet. I stan.)

Jag och NAD:en mot gnälltanten ovanför, tills jag blir vräkt eller hon kolar.

Gode gud låt det bli det sistnämnda.

Studera.

Jag tänkte jag skulle vara lite duktig idag och åtminstone öppna ett av de feta häftena med engelsk vokabulär. Mest för att kunna tänka att jag faktiskt pluggat.

I alla fall.
Herregud vilken chock jag fick. Jag är tillbaka i högstadiets instuderingsfrågor! Jag hatar instuderingsfrågor! Vi snackar fråga 1 a, b, c osv - man måste leta och bläddra och gissa och anteckna. Det tar eeevigheter och sen måste man gå till facit och rätta skiten.

Och detta är bara en av fyra kurser som löper samtidigt.
K-k-kill me!

Med andras ord.

Jag har börjat samla på bloggar. Alltså inte helt random, utan bloggar som får mig att le. Tänka på annat än mig själv.
Eller som bara inspirerar hejvilt.
Ordkonst, bildkonst, motivationskonst.
Ni fattar grejen.
Mina senaste fynd är Mia Skäringer och Knivlisa. Av olika anledningar.
Läs och njut.

S.P.U.N.G.

Alltså Spung! Hur kan SVT ha producerat nåt så in i helvete briljant? Jag vill typ krama tv:n. Kan inte alla bara tanka, kolla och fatta vad jag snackar om nu så lovar jag att sluta tjata.

Downtown.

CSN trillade in på kontot helt tidigt för en gångs skull. Då får man shoppa, visst? Mössa, strumpbyxor och te blev det idag. Allt var grått utom teet (det var grönt). Jag och färger liksom.

Vi lunchade på det där fiket i MVG-gallerian som har en massa fairtrade-grejer. Jag kan aldrig minnas vad stället heter. Fairtrade? Det var gott, och dyrt, men mest gott. Men nåt konstigt var det med maten för Emma fick en allergisk reaktion och var tvungen att åka till vårdcentralen. Watch out for melon- och parmaskinka-salladen alltså.

Jag passade även på att gå in på HK och fråga om jag stod som personal i datorn (så att jag kan hyra gratis även i Umeå). Jag fick nämligen veta i somras att de nu samkört datasystemet mellan alla butiker i Sverige. Det stämde inte; jag är fortfarande en sketen normalkund up north. Fatta besvikelsen.

Nu ska jag laga GI-lasagne.

Tidigt.

Jag vaknar av mig själv 07.20. Två dagar i rad.
I Umeå är allt annorlunda.

Och mac:en! My one love.

Umeå - S03 E05

I måndags morse satt jag på planet med ett jävla hål i bröstet och kunde inte tänka på något annat än det som fattades. Sen landade planet och jag, hålet och resväskan åkte flygbuss och såg hur Umeå förändrats under sommaren. Lite här och var. Lite nya blomrabatter, vägarbeten och en flyttad busshållplats.

Men egentligen var allt sig likt.
På ett dåligt sätt.

Jag mådde dåligt när jag gick genom Ålidhems centrum och kunde varenda stolpe utantill. Mådde dåligt när jag tog hissen upp till tredje våningen, låste upp dörren och möttes av exakt det jag lämnade för tre månader sen. Exakt - fast lite fulare, lite tröttare och med lite mindre färg i färgerna.

När jag gick den välbekanta vägen till universitetet mådde jag fan skit. Ett år till? Hur då liksom.

Men där var klassen, vännerna, verkligheten utanför hålet. Allt var sig likt där också - men på ett bra sätt.

Jag mår redan bättre.

Communique.

Det är min sista kväll i Göteborg. Imorgon lämnar jag hela skiten (ja, exakt) bakom mig och hoppas att hösten i Umeå blir så jävla mycket bättre än stora delar av den här sommaren. Livet har bitchslappat mig hela augusti så man kan säga att jag ligger nere för reparation.

Och så detta satans packande.

Söndag.

Bakfull och blytung och håglös efter gårdagens utflyttningsfest i Kålltorp. Lägenheten var tom på möbler men full med folk; de flesta kände jag inte men de jag kände var jag glad att träffa. Det var längesen, som vanligt. En del människor borde jag verkligen träffa oftare för att de är så jävla härliga. Men det är som det är, det vill säga: det blir aldrig av. Det är tydligen så det är när man är vuxen.

Om man skulle ta och duscha och bli människa nog att förflytta sig medelst kollektivtrafik, lämna filmer på jobbet, hämta nya filmer och kanske spendera kvällen i nya tillhållet - garaget.

(Det är 26 grader i skuggan säger mamma. Jaha.)

Slut.

De senaste fyra veckorna har jag inte deltagit i mitt liv eftersom jag har jobbat. Allting annat stannade upp under tiden; jag blev en bitter jävel med ett påklistrat leende och jag hörde mig själv prata i ett lite för högt - lite för sött - tonläge med ord som egentligen inte kändes som mina. Efter varje arbetspass var jag helt tom: lämna mig ifred bara. Herregud. Get a grip. Jag har faktiskt stått där i sex och ett halvt år och haft ett liv samtidigt, varit lite lagom mysbitter men överlag rätt nöjd.

Vad hände där liksom? Ah just det. Jag började plugga.

Aj.

Efter tre dagar på jobbet börjar jag verkligen fatta varför Converse och fötter är en dålig kombo. Vi har stengolv på jobbet och det gör ONT.

Tanken var att jag skulle gå på Liseberg idag. Jag ställde klockan och släpade mig upp ur sängen och in i duschen och på med sminket och ner med gröten och sen ... så insåg jag att det pissregnade. Och nu har det klarnat upp och mina lediga polare är på plats på Liseberg medan jag strax måste ta mig in till stan för att hyra ut film till andra lediga as. Scheisse.

Efteråt.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja så jag hoppar över den biten.

Jag har varit i Amsterdam.
Det var som en korsning av Las Vegas och Bangkok och Köpenhamn i regi av Tim Burton och såklart var det kärlek vid första ögonkastet.
Overkligt.
Hororna var snygga och unga och fräscha och jag tänkte inte på dem som människor utan som skyltdockor, på låtsas, där de stod i sina skyltfönster och kråmade sig för de fulla turisterna.
Jag blev inte ens illa berörd, bara typ ... fascinerad.
(Och jag borde förmodligen skämmas över det.)
Vi var jättenära att betala 30 euro för en live-sexshow - en sån där med bananer - men vi tyckte det var för dyrt och jag har ångrat det ever since.
(I Amsterdam är det ok att vara turist och tjej och betala för att se folk knulla på en scen. Jag vet inte om det är sjukt eller äckligt eller bara konstigt men några moraliska betänkligheter har jag då inte.)

Jag har varit på Roskilde också.
Vi köpte biljetter utanför ingången av två svenska killar vars kompis precis dött i en bilolycka, där, utanför festivalen. Vi hade liksom tjatat och prutat och haft oss och så kläcker de ur sig det här när vi precis ska byta pengar mot de eftertraktade gula Ticnetlapparna.
Där stod jag med danska sedlar i ena handen och en öl i den andra, lagom full och helt jävla mållös.
Vad svarar man på en sån sak?
I'm so sorry finns liksom inte på svenska.
Jag beklagar låter så sjukt krystat. Vem säger så, egentligen?
Så efter några pinsamma försök att låta deltagande är det bästa jag kan komma på att säga:
Vill ni ha en öl eller nåt?
Shit.
Det ville de inte.
Hursomhelst.
Vi fick våra biljetter snorbilligt och kunde skratta de giriga zigenarna rakt upp i ansiktet där de stod och försökte fulkränga (förmodligen falska) biljetter för fyratusen danska.
Den enes död...

I övrigt har saker förändrats, om än väntat, och resten av sommaren är ett ganska stort frågetecken.
MEN JAG LOVAR:
Till hösten har jag landat på fötterna och pusslat ihop mitt kantstötta ego igen och då, mina vänner, blir det till att ta igen.

Svenskt.

Vi får inte välja musiken själva längre på jobbet. Nu ska samma musik spelas i alla butiker - för att "skapa en positiv sinnesstämning" hos kunderna (läs: få dem att handla järnet). Jag har jobbat med den här positiva sinnesstämningen i bakgrunden i tre dagar nu och såhär låter det:

Kund (medan Fångad av en stormvind spelas): Är Carola stora idolen?
Jag: Skjut mig.

Men det är lugnt. Jag ska ju bara jobba i fyra veckor till.

Om en vecka åker vi.

Idag är jag bakfull och Roskildebiljetterna är uppe i fantasisummor på Blocket. Men frukosten smakar gott och jag har fina vänner och helt ärligt tror jag att det löser sig.

.

Mina föräldrars internet has gone loco.
Sidan kan inte visas. Diagnosticera anslutningsproblem. Anslutningen misslyckades. Sug av mig.
Nu sitter jag med mammas gigantiska laptop i knät för att det trådlösa nätverket ligger nere och sladdjäveln är för kort för att räcka till skrivbordet.
Jag hatar att ha datorn i knät. Jag hatar att jag lämnade Macen hemma.
Jag hatar - period.

P r e m e n s t r u e l l a  s t ö r n i n g a r .

Home away from home.

2010 verkade inte bli året för min nionde Roskildefestival. Folk ville inte, kunde inte, hade inte råd och what not. Och campingkrig mot danska snorungar kan jag lätt leva utan. Men så vände det plötsligt och nu peppas blixtvisit i Amsterdam som uppladdning och Sick of it all och Converge och Alice in chains och NOFX. Och Robyn (som jag faktiskt sett på Roskilde förut) och Prodigy (hej nostalgi) och T.O.K. (haha). Jag som knappt hade känt efter vad jag ville. Men det är klart jag vill. Roskilde liksom - hallå.

Väderknas. Och humlor.

Både yr.no och SMHI säger att det ska regna i Köpenhamn fredag och lördag. Amen tack. Tivoli i regn då eller?

Precis utanför köksfönstret står en fet rododendronbuske. Den är full med humlor, konstant, och jag står helt fascinerad och tittar på när de påtänt ivrigt vinglar från blomma till blomma och gör vad det nu är humlor gör.
Varför har de päls?
Är det typ sån päls som katter har?
Hur kan de flyga med den tunga kroppen?
Gör humlor honung, eller är det bara bin?
Till slut går jag och hämtar NE. Det finns två sorters humlor, säger NE: Sociala humlor och snylthumlor. Snylthumlor! Och så har de liksom päls. Hur gulligt?

(Jo. Jag har lite tid över.)

Och det regnar.

Och regnar. Och regnar. Ska det vara så?

Projekt.

Idag har jag städat bilen. Inuti alltså. Jag har dammsugit, skurat gummimattorna, våttorkat instrumentpanel, dörrar och säten, putsat vinylen med vinylputs och smort in lädret med lädersmörj. Det var svinjobbigt och tog typ halva dan men jag tänkte att jag borde bidra med något nu när jag får bo här gratis och låna bilen när jag vill. Dessutom är det trevligare att låna en ren och fin bil än en skitig.

Och, alltså... Jag har änna svårt att koppla av. Jag är ledig men vill helst ha planer och vara sysselsatt med saker hela tiden, annars ... ja annars vad? Inte fan vet jag men jag tror inte jag vill ta reda på det heller. Konstigt det där.

Sommarlovsvecka 1.

Jag överlevde hela två och en halv dag i killkollektivet innan jag tog mitt pick och pack och flyttade hem till föräldrarna. Jag ångrar mig inte - det känns fint att vara här. Jag bor i mitt gamla tonårsrum i gillestugan och där har jag både eget badrum och egen ingång. Som jag i och för sig inte använder eftersom jag faktiskt inte är tonåring längre, och därmed inte känner ett behov av att notoriskt försöka undvika mina föräldrar. Här finns mat i kylskåpet, rent porslin och praktiska köksredskap i skåpen, läslampa bredvid sängen och GP till frukosten. För att inte tala om bilen som står parkerad alldeles utanför dörren och som jag har fri tillgång till närhelst jag önskar.

Det enda som saknas är egentligen älsklingen; honom lämnade jag i killkollektivet med disken och myrorna.

Idag regnar det lite men det är ett fint sommarregn som inte stör mig det minsta. Jag ska fira Åsas födelsedag på favoritrestaurangen Mañana och innan det tänker jag gå genom stan och bara känna känslan: Jag är hemma, det är sommar och jag är ledig.

På väg.

För typ tre veckor sen satt jag ute i solen och pluggade och brände mig på ena armen. För typ två veckor sen konstaterade jag glatt att åh fan jag flår inte. NU tittar jag ner på min underarm och ser att skinnet börjat lossna. Hej fördröjning.

Och på golvet ligger väskan (notera: singularis!) packad och klar och om en knapp timme sitter jag på flygbussen. Herrejävlar vad fort det gick nu igen. Två år. Två tredjedelar språkkonsult. Ett sista sommarlov. Längre än så vill jag inte tänka nu.

Hejdå Umeå.

17.57

En gång för många år sen läste jag nånstans att någon sagt att en förlossning kändes som att skita ut en melon. Jag kan relatera till det; det är ungefär så jag känner inför skrivprocessen. Det är läskigt att tänka på, det tar emot så in i helvete, det kommer bara lite i taget - och plötsligt så bara PLOPP så är den ute. Texten alltså.

Och precis som vid en riktig förlossning så är det som kommer ut inte alltid vackert. Och med den här långsökta liknelsen ville jag egentligen bara säga (skrika):

JAG HAR SOMMARLOV!!!

Lipa.

Idag har det analyserats och diskuterats och reflekterats och ... fuck it. Det räcker. Jag börjar tröttna på riktigt. Imorgon ska jag skriva klart rapporteländet och nej, det kommer inte att bli något mästerverk men på torsdag är det sommarlov och jag orkar fan inte prata mer om text eller skriva mer om text eller tänka mer om text. För övrigt har jag ont i nacken. Skitont faktiskt kände jag nu.

Poänglöst.

Poängen var att jag skulle skriva text i mitt Worddokument (rapportjävel) men istället ägnar jag mig åt att läsa texter som andra skrivit och som överhuvudtaget inte har något att göra med Worddokument (rapportjävel), Tetraförpackningar eller mig. Och helt plötsligt har jag suttit vid datorn jättelänge utan att skriva (rapportjävel) och jag är helt krokig i ryggen och så tittar jag ut genom fönstret och himlen är typ blå och solen skiner ta mig fan också.

Det blir liksom inget av det här. 

15.51

Jag försöker skriva rapport men det blir mest surfande och the Hills. Herregud vad trött jag är på text. 

Då och nu.

Min första bekantskap med Brännbollsyran kan bäst beskrivas som en cocktail av känslointryck från stunder i mitt förflutna:

Valborg i Bältesspännarparken. 14 år, fnittrig av Peter's Pops och folköl och på jakt efter skatekillar - bekräftelse i form av fem minuters kyssar och tafatt smek på en parkbänk i rampljuset. Sökande blickar, trevande samtal och rädslan att åka hem utan en ny historia att berätta för dagboken morgonen efter.

Natt på Roskilde, 16 år och nyfrälst festivalbesökare. Överallt människor - likasinnade, iögonfallande, bekymmerslösa. Synintryck som blandas med dansk pilsner, Tiedemans Röd 3 och känslan av att höra till.

Samothraki Dance Festival, Grekland. 19 år och redan gammal i gemet. Bastakter som aldrig tystnar, en strand full av dansande människor och dekor som får specialeffekterna i Avatar att blekna. Jakten på kicken. Möten i ögonblicket - konstgjord kärlek och vänner för livet. Eller i alla fall tills solen går upp.

Jag som inte skulle festa i helgen.

Det allra sista.

Jag vaknar av mig själv 07.30, trots att jag har sovmorgon för första gången på länge. Stressen den senaste veckan har gjort att jag inte brytt mig om att äta kvällsmat utan stupat i säng med en fyra timmar gammal middag i magen - en riktigt dålig idé eftersom jag står och faller med mitt matintag. Jag försöker tvinga mig själv att somna om men magen skriker och ögonlocken fladdrar tills jag ger upp och ställer mig i duschen.

Idag ska jag börja sammanställa min rapport; tio sidor med strukturerade anteckningar plus många sidor med osorterat klotter från hela designprojektet ska omvandlas till ett prydligt Worddokument på 12-15 000 tecken exklusive blanksteg. När detta är gjort har jag sommarlov.

Tid.

Det är tuffa tider på skolfronten. "Begreppet effektiv arbetstid" har fått en helt ny innebörd den senaste veckan - en klart mindre humanistisk sådan. Jag och Lisa har jobbat stenhårt med vår broschyr och resultatet är (om du frågar mig) helt jävla fantastiskt. Saker och ting börjar falla på plats och det enda som står mellan mig och sommarlovet nu är en ynka rapport, som jag planerar att eliminera i helgen.

Nu är jag hemma och landar för lunch (för första gången på eeevigheter!) och tankar lite energi från Coheed & Cambria medan himlen blir allt blåare utanför fönstret. Det är vid såna här tillfällen man verkligen förstår att uppskatta en timmes stressfri egentid.

Och som en extra morot står det nu "Köpenhamn!" 17-19 juni i min kalender. Kan man få en bättre start på sommarlovet?

Varvet.

---

Och här sitter jag och har formtopp uppe i tjottahejti. It's wrong I tell you. Ge mig en halvmara så ska jag äga den!

Motstånd.

Alltså. Det är nu jag ska sätta igång med rapporthelvetet som jag envist skjutit framför mig under hela den här kursen. Det är nu jag ska få det överstökat och lägga det bakom mig, för att sedan ostört kunna fokusera på sommarlovet. Men som vanligt sitter jag här med en osynlig vägg framför mig, som hindrar mig från att skriva en endaste rad av någotsånär seriös karaktär. Få saker är så förödande för kreativiteten som tomma Worddokument.

Men egentligen är det ju bara å gör't.

Och sommar!

Het debatt på en toalett i Humhuset.

Sista kommentaren säger allt: "Undrar om det är mycket humanister här eller??"

Felskick.

Idag fick jag paket från H&M. Förutom bikinin och badhandduken som jag beställt låg där en vanvettigt ful spetsbehå i storlek 85D, som jag garanterat inte beställt. Jag lovar, den var ENORM! Om mina behåar (läs: mina bröst) var så stora skulle jag behöva typ tredubbla mitt förvaringsutrymme för underkläder. Skönt att slippa såna problem.

Nu ska jag och min sönderbrända vänsterarm dra till Nydalasjön och grilla pinnbröd. Det är sommar serrö.

Premiär.

Tre timmars gräsmattepluggande och glassätande i solen resulterade i bra idéer, tankar på papper, tusen frågor till vår designstudent - och årets första knallröda hudparti. Att jag aldrig lär mig.

Oh yes.

Vilket jävla myspysmood jag har hamnat i! Det är soliga dagar, fina vänner och inspiration för hela slanten. Och glass. Och Lost. Och böcker och sommarkläder och pepp och planer och crunches och gud vet allt. Jag säger bara: keep it coming!

Passivt.

Idag har jag suttit i en obekväm stol på Designhögskolan i sex timmar och lyssnat på 14 nästan identiska presentationer av en designprocess. Efter de tre första var min hjärna försatt i pausläge, och det enda som höll mig vaken var det faktum att stolen var hård och röven värkte. Efter lunch var det en kille som hade tänkt outside the box (hallelujah) och visade några reklamfilmer för mjölk - bl.a. gamla godingar från 90-talet signerade min gamla praoplats Forsman & Bodenfors. Kvalitetsreklam som fortfarande får mig att le som ett fån.

Och ryssvärmen håller i sig; klockan är åtta och det är över 20 grader ute. Galet.

Svett.

Inte för att klaga på det varma vädret, men what's up with the eftersvettning?! Jag svettas gärna medan jag springer, men min fysiska termostat verkar ha pajjat så att jag fortfarande är sjöblöt en timme efter att jag duschat. Vi snackar deciliter. Fräääscht.

Varmt.

Någon gång under gårdagen bestämde sig den norrländska våren för att det var dags att övergå i sommar - nästan en månad tidigare än min pessimistiska prognos hade förutspått. Nu visar termometern på +20 grader, himlen är klarblå och Coronan står på kylning (i sällskap med något så chict som en flaska pink champagne).

Plötsligt känns det som en bra idé att raka benen.

"Nothing wrong here!"

Av dagens filmmaraton har vi lärt oss att filmer från 70- och 80-talet
- inte är självklara kandidater till Klarspråkskristallen.
- har fantastiskt märklig dialog.
- tar slut högst 30 sekunder efter att det faaarliga djuret dött.

Dessutom vet vi nu att rabiata hundar blir jävligt smutsiga, jävligt snabbt, och att det enda som verkligen betyder nåt är att alla får bada.

Bra skit.

Gods never actually show up. They only exist in humans minds. Like money - and morality.

Man måste bara älska True Blood. 

Inspiration!

Det här med bloggar blir bara bättre och bättre. Helt random halkar jag in på Maratonbloggen och blir sjukt peppad på att ta löpträningen till nya nivåer. Sen snubblar jag över diverse mat- och hälsobloggar med grymma recept, tips och läskande fotografier; får en massa idéer och blir om möjligt ännu mer sugen på att variera mina frukostar. (Jag älskar frukost!)

Och som grädde på inspirationsmoset: Pixies! Sjukt bra.

(Allt är så jävla bra just nu.)

Kallt.

Nya sommarklänningar. Ny sommarjacka. Nya jeansshorts. Nya toppar och linnen. Nya sandaler. Och en ny bikini.

Men i Umeå - ingen värme.

Humor på Designhögskolans toalett.

10.36

På nåt jävla vänster har jag fått en massa ledig tid. Den här kursen skulle ju vara stressig och arbetstung, men nejdå: jag har nästan fyra veckor på mig att skriva en rapport (som dessutom verkar bli en barnlek) och fram till dess ska jag i stort sett bara titta på när vår designstudent tänker samt snickra ihop ett halvt A4 presentationstext. Jag har varit med om värre.

Och gud så jag längtar hem - till löprundor i Skatås, grillning i Slottskogen, öl på Linnégatan och strawberry daiquiri på Vasastan. Åh! Ge mig sommar!

I'm wide awake it's morning

Tvättid klockan sju på en söndag är ju grejen! Väckarklockan behövdes inte ens - jag vaknade av mig själv. Underbart. Om jag bara lyckas omsätta den inbillade duktigheten i koncentrerat pluggande, så har den här helgen alla förutsättningar att sluta lika bra som den började.

Men jag börjar med Bright Eyes.

Plötsligt händer det.

En spontan mingelkväll på Designhögskolan. Nya ansikten, billig öl och större perspektiv. Följt av en livs levande korridorsfest. Det är så här det ska vara - studentlivet.

Dagens bakfylla är så värd.

Vakna!

Solen skiner, jag har tusen planer för dagen och magen kurrar efter frukost. Ändå är det så sjukt svårt att kliva upp ur sängen. Att sova har aldrig varit skönare.

Idag tänker jag springa långt, städa fint och plugga flitigt. Och vem vet - kanske avslutar jag min fredag med BBQ-pub nere hos polarna på Designhögskolan.

Barcelona.

Dit ska vi i sommar. Jajjamen.

---

Idag är jag läskigt ineffektiv. (För vilken dag i ordningen.)
Jag försöker plugga, men kommer på att jag har glass i frysen. Och till glass är det gott med hemmagjord chokladsås. Och fruktsallad.
Jag försöker plugga igen, men magen vill nog egentligen ha riktig mat. Middag. Linssoppa med smörgås.
Jag gör ett sista försök att plugga, men ögonen faller ihop. Jag måste få luft. Ut och gå. I en timme.

Det är precis därför jag borde plugga på biblioteket.

Off.

Igår kväll ställde jag beslutsamt klockan på 07.00. Jag skulle upp tidigt och käka frukost, ut och springa och sedan plugga hela dagen. Då hade jag inte räknat med vårtröttheten. Jävla påfund det där alltså. Jag börjar nästan förstå hur min morgontrötta älskling känner sig varje morgon, året runt - och det suger.

(PS. När jag kom hem från festen i fredags var jag lite full och mycket korkad. Skulle sätta i piercingsmycket i det töjda hålet i örsnibben men lyckades bryta av det och letade fram ett annat - likadant men lite, lite, tjockare - smycke som jag tryckte i med våld. Nu har jag (såklart) fått infektion och min örsnibb ser ut som ett ihopskrumpnat rövhål. Jag hälsar mig själv välkommen i den klubben.)

Situation degenerates.

Det är en sån där dag när sömnen inte riktigt går att gnugga ur ögonen. När sängen är extra mjuk och inbjudande och Earth Crisis bidrar med soundtracket medan tankarna glider iväg i lättsmälta - tillika fruktlösa - fantasier om flykt. En sån dag när datorn borde förbli avstängd men frestelsen blir för stor redan lagom till lunch.

Det är en sån där dag när man verkligen, verkligen måste plugga - men det går inte.

Reminiscence.

Valborg i Umeå 2010:
Regn, svarta snödrivor och +3 grader. Dunjacka, mössa och halsduk. Fest i en studentlya på Mariehem. Corona, kursare, hårdrock och Hur fan visste du det?

Valborg i Göteborg 2000:
Sol, grönt gräs och +25 grader. Kängor, kort klänning och trasiga nätstrumpbyxor. Häng i Bältesspännarparken. Kir, cigaretter och en bandare med crust. Nazzebråk. Polisvåld. Adrenalin. Lojalitet.

Jag gillar mitt liv såhär långt.

Refuse - resist!

Jag funderar över det här med ungdomar och subkulturer.

När jag var fjortis var det punken som gällde, rakt av. Vi gick i nitjacka, GettaGrips och trasiga jeans med klorinfläckar. Vi lyssnade på Skitsystem, Mob 47 och Atomvinter och rökte fimpar som andra kastat på marken. Vi hängde på "Pundartrappan" i Nordstan med uteliggarna, drack Vestfyen 3,5:or och mäsk och röjde på spelningar tills blodet och svetten rann. Framför allt var vi politiskt medvetna, D.I.Y. och jävligt arga - på systemet i allmänhet och Svenssons i synnerhet.

Jag kan inte minnas när jag senast såg en fjortispunkare. "Pundartrappan" är numera känd som "Emotrappan" och befolkas av svartsminkade kids i mangainfluerade outfits, tuperat hår och skärsår på armarna. De går på utsålda arenakonserter, lyssnar på My Chemical Romance, Tokio Hotel och annat fjolligt trams. De ägnar sig åt självömkan, konsumerar och stajlar istället för att gå i demonstrationståg, spotta på nazzesvin och sparka uppåt.

Som om inte det vore nog är halva hardcorescenen och plaskar i emoträsket nuförtiden, och min antipati har snart utvecklats till regelrätt emoallergi.

Idag lyssnar på jag Hatebreed.

Keff.

Mitt morgonhumör korrelerar uppenbarligen med vädret. Ingen sol - ingen pepp. Jag känner mig sådär överkörd nu igen.

Idag måste jag plugga ikapp, men har verkligen jättesvårt att koncentrera mig. Jag vill inte läsa genreteori - jag vill shoppa! Alltså hela tiden. Det är som heroin. Sommarkläder. Åh.

Imorgon är det Valborg. Det är gratiskonsert med Umebandet Deportees på campus, så jag testlyssnar på Spotify men blir inte precis blåst av stolen. Det låter typ emo. Indie. Gay. Ge mig Cult of Luna nästa Valborg så lovar jag att jubla. 

:)

Istället för att sitta på föreläsning fick klassen ägna förmiddagen åt att skriva texter i olika genrer. Jag och Lisa valde "sms" och "måltidslitteratur" och hade sjukt roligt åt fjortistugg, generationsklyftor och ett lingvistiskt långkok. Våra färdiga texter blev hur bra som helst, och det bästa är att åtminstone en av dem kommer hamna i händerna på språkvetareliten under konferensen Svenskans beskrivning.

Nu är jag hemma och mellanlandar för lunch. Om en stund ska jag ner till Designhögskolan för att titta på när "vår" designstudent imponerar på representanter från Tetra Pak. Det är fullt upp nuförtiden och jag lipar inte ett dugg.

På. Av. På!

Sms-pip: Nu vill Linn plötsligt med igen :) nu får vi bestämma datum ;) massa kyssar

Jahopp. Så var jag inte ensam tjej längre. Guess it's ON.

Skulle inte tro det.

Sommaren närmar sig och historien upprepar sig; för vilken gång i ordningen vet jag inte. Amsterdam is off. Inte själva resan - den blir av. Jag ska bara inte med längre. Det som började som en mysig par-resa med fina vänner har nämligen utvecklats till en grabbresa av typen "fullt ös medvetslös", och jag är inte ens lite sugen.

Frågan är: Vad ska jag göra istället?

Tolv kilometer senare:

Morfin är för knarkare. Jag kör på ENDORFIN! (Behöver jag säga att det gick bra?)

Snart är det sommar.

Igår fick jag veta att jag får fyra veckors heltid som andreman (läs: kvällspass = OB) i sommar. Jag slipper alltså butikschefsångesten och säkrar semesterbudgeten genom att rätt och slätt stå i kassan och hyra ut film. Det är inte klokt vad bra jag har det!

Och på löpfronten: Missar man Göteborgsvarvet får man nöja sig med Midnattsloppet. Jag är anmäld, älskling är anmäld och motivationen är på topp. Idag firar jag med LÅNGDISTANS!

Lördag.

Igår:
...köpte jag två sommarklänningar och ett par sandaler.
...var jag och den ena klänningen på fest med världens bästa (och nördigaste) klass.
...kom peppen tillbaka.

Idag:
...är jag bara lite bakis.
...älskar jag mitt iTunesbibliotek.
...är jag allmänt nöjd.

Fredag.

Eh... vad fan hände med solen? Jiddra inte - vi ska faktiskt grilla!

Sen kan man ju även undra vad som hände med peppen. En inlämnad tenta, ett nystädat rum, en stundande partyhelg och Tallest man on earth i högtalarna borde ge mig lyckoruset Allan. Men nu är det tydligen hormoniell berg-och-dal-bana som gäller.

FUCK THAT!

Text.

Jag borde egentligen ägna dagen åt att förbereda morgondagens muntliga redovisning. Jag ska trots allt prata i femton jävla minuter, helt ensam - all eyes on me. Nog för att jag har sjukt mycket text i både handskriven och elektronisk form, men som varje luttrad humaniorastudent vet är det en konst i sig att uttrycka minsta möjliga innehåll med största möjliga antal tecken (cynisk? vem? jag?). Alltså har jag inte nödvändigtvis så mycket att säga.

Istället för att plugga har jag ägnat förmiddagen åt att språkgranska slash redigera ett pressmeddelande åt brorsans band, som släpper skiva femte maj. Texten var ganska bra från början, men när jag gått loss på den med en delikat blandning av yxa och fingertoppskänsla var den såklart ännu bättre - och helt oigenkännlig. That's what you get from hiring a språkkonsult.

Igen.

Åh fy helvete vad trött jag är på långsökta resonemang på fikonspråk, hårklyverier om låtsasproblem och kosmetiska Harvardparanteser bara för att. Det borde vara olagligt att tvinga folk att skriva hemtentor med mindre än en månads intervall. Ändå sitter jag här - inomhus bland artiklar, anteckningar och uppslagna böcker - och försöker fast jag spyr på mig själv och min tröttsamma ambitionsnivå. Vem fan bryr sig, egentligen?!

Jag, tydligen.

Språk och kön.

"I en av våra äldsta lagar, Äldre Västgötalagen från 1200-talet, slås det fast att det är straffbart att påstå att en man haft sex med en annan man, eller att kalla en kvinna för hortuta."

Haha. Jävla hortuta! Det borde man testa i en skolkorridor.

13.00

Min mikrosläng av vårdepp verkar lyckligtvis ha ebbat ut - jag kände till och med lite vårpepp idag när jag gick hem från skolan i solskenet till ljudet av fågelkvitter. Och om vädrets makter står på vår sida blir det premiärgrillning bland snödrivorna på Emmas gård nästa fredag (eller hur Emma?). Får man ingen vår serverad så får man se till att ta sig vår på egen hand.

Nu har jag en härlig genustenta att sysselsätta mig med. Jag ska bara...

Onsdag kväll:

Blåbärs-scones med smör, ost och skivad kiwi. OMG!

(Tack Norrmejerier för receptet - ni fullkomligt utklassar Arla i kategorin "baksidestexter på mjölkpaket".)

Säg "generiskt han" en gång till och jag skjuter mig själv.

Efter att ha läst ett helt gäng artiklar om sexistiskt språk började jag nästan känna mig lite upplyst - vi kanske faktiskt är omgivna av könsdiskriminerande texter överallt och hela tiden. Fint, tänkte jag, om det är så uppenbart var problemet ligger så ska väl till och med jag klara av att genusanalysera en text. Det är ju bara att leta upp en härligt sexistisk text att sätta tänderna i och go nuts. Jo. Tjena. Antingen är det min genusmedvetenhet som är totalt eftersatt (troligt) eller också är 99 % av texterna i min omgivning sjukt jämlikt skrivna (också troligt), för sexismen lyser verkligen med sin frånvaro.

När den här kursen är slut ska jag med glädje, och för all framtid, överlämna ansvaret för genusforskning till någon som faktiskt gives a fuck.

Past is prologue.

Efter en promenad i solskenet och en pimpad kladdkaka var jag nästan mig själv igen, och när jag kom hem fick jag för mig att leta rätt på en gammal Komvuxtext att ta med till torsdagens seminarium för genusgranskning. Det slutade med att jag satt i säkert två timmar och läste igenom mina fem år gamla inlämningsuppgifter i psykologi, kultur- och idéhistoria, estetisk orientering, historia, religion och svenska. Holy shit.

Om vi säger såhär: Jag har levt i den naiva tron att förmågan att uttrycka sig i skrift är någonting "av naturen givet", och att övning varken gör till eller från. Jag hade fel. Övning gör till, och två års universitetsstudier gör tydligen en jävla massa till. Plötsligt verkar det klokt att låta gamla texter vila i frid i sin byrålåda, på betryggande avstånd från kritiska språkkonsultögon på jakt efter felanvända semikolon och tveksam disposition. (Men uppenbarligen var jag omedvetet genusmedveten redan då, för något generiskt han stod inte att finna i någon av texterna.)

Det blir till att skriva nytt.

Va fan liksom.

Idag skiner solen på blå himmel, jag är bjuden på födelsedagsfika hos fina Emma (grattis!) och jag har ytterligare två lediga dagar framför mig innan genusfrågan ska stötas och blötas till förbannelse igen. En härlig söndag helt enkelt, kan man tro. Men nejdå. Istället: blytungt huvud, PMS, mensvärk och vårtrötthet med tillhörande olust och svarta tankar. Det hjälper inte att sova, vakna, äta, springa, plugga, försöka eller förneka.

Vad fan hjälper då?!

Man kan inte annat än älska våren.

Norrland är fint så här års.

Någonting hände med min dygnsrytm under påsklovet och jag kommer inte längre upp på morgonen. Trots att jag lägger mig i rimlig tid dödar jag väckarklockan på första pipet, vänder mig om och sover vidare. Och när jag vaknar nästa gång är klockan ångestmycket, jag är fortfarande lika slö och inte det minsta sugen på att möta dagen, världen eller människorna i den. Jag som precis börjat gilla mina tidiga morgnar.

Jag har en massa sidor kurslitteratur att läsa, men jag behöver bara kasta en blick ut genom fönstret för att tappa allt vad lust heter. Allting är grått; snön är en smutsig, patetisk kvarleva från en årstid som inte vill släppa taget, och den alltmer synliga asfalten pryds av lerigt grus, smältvatten och oändliga mängder hundbajs.

Om ni frågar mig så är sommaren j ä v l i g t långt borta. /Bitterfittan

Åt fel håll.

Det blev ett påsklov i Göteborg utan sol och vårvärme. Det regnade och blåste mest hela tiden, men snön var åtminstone borta och plusgraderna ett faktum. Och förutom vädret var precis allting precis så bra som jag hade föreställt mig: vännerna, festerna, familjen och kärleken. Det var med tungt hjärta jag klev på planet mot jävla Umeå via jävla Stockholm för sista jävla gången den här terminen. 

Här uppe är det vinter och nya kursen heter Genusperspektiv på språk - behöver jag säga opepp?

Happy up here

Tentad är inlämnad, redovisningen avklarad, väskan packad och jag själv PEPPAD. Ute snöar det (ja, nu igen), men vad gör väl det när väderleksrapporten lovar +15 grader i Göteborg imorgon. Hejdå dunjacka och uggs - hej skinnjacka och Converse. Jag har PÅSKLOV!

Språkvetare.

Fem heldagar framför datorn med järnfokus har resulterat i en färdig tenta (läs: ett tidigt påsklov). Det kan vara en av de bättre texter jag skrivit det här läsåret. Det kan vara så att jag går igång på satslösningar, adekvat grammatisk terminologi och semantiska ordvalsanalyser. Det kan helt enkelt vara så att jag VALT RÄTT YRKE.

09.15

Jag måste egentligen gå till skolan, typ NU. Vi ska ha gruppträff. Göra ett sista ryck och förbereda en klassrumsdiskussion om eventuella hot mot svenskan. Jag kunde inte bry mig mindre just nu. Det är tre dagar kvar till påsklovet, jag har en ganskasnartfärdig tenta i datorn och solen skiner idag igen. På fredag får jag åka hem, se asfalten, shoppa sommarkläder och äntligen bli blond igen. Kramas. Träffa mor och far och bror. Och favorittjejerna. Åh.

Men nu måste jag verkligen gå till skolan. (Eller ah, springa.)

"du kan om du vill, du vill så du kan"

Jag har fem sidor text i mitt Worddokument. Två av dem är redigerade, putsade, rubricerade och i det närmaste färdiga för inlämning; resten fixar jag lätt innan onsdag. Det betyder att en helg framför datorn har gett resultat och att påsklovet är så nära att jag nästan kan ta på det. Jag är ganska fantastisk om jag får säga det själv. Jag har till och med sprungit! Och bakat!

(Att jag även totalförnekat klarspråksuppgiften som ska redovisas imorgon behöver vi väl inte prata om?)

Hemtenta nummer femtielva.

Nej, men alltså. Ja. Jo. Jag har åtminstone börjat. Jag har döpt dokumentet och svamlat lite. Ingen ordning alls, men det räcker för att samvetet ska hålla käften.

Det löser sig. Nu: Lost säsong 5 (USB på DVD-spelaren är ju grejen!)

Word.

Igår fick jag Officepaketet på posten. Äntligen. Det innebär att jag nu har en dator som inte bara är snygg och cool, utan också användbar. Till EU-textredigering och annat roligt. Jag kan knappt bärga mig.

Goodiebags.

Den här synen mötte mig häromdagen i korridoren i Humanisthuset.

Frågan som dyker upp är förstås: Har polisen slut på förvaringsutrymme för knarkbeslagen?

Så dödar man en helg.

Det är måndag igen och inte mig emot. Äntligen bankdag, postdag och en anledning att gå utanför dörren. Helgen har varit ungefär så kass som en helg kan vara. Jag har haft sällskap av mensvärken från helvetet från morgon till kväll, fredag lördag söndag, och ovanpå det köksvecka. Och eftersom vår korridor nuförtiden är så himla käck och gemytlig (vilket är jättetrevligt i vanliga fall) har jag var nionde söndag press på mig att leka Martha Stewart och bjuda på hembakt fika efter städningen. Har ni testat att baka chocolate chip muffins med magkramper och illamående någon gång? Det är inget jag rekommenderar.

Jag har fortfarande mensvärk, så nu skiter jag i det här med måndag och går och lägger mig med mina homies Vince, E, Drama, Turtle och - the one and only - Ari Gold!

13.20

Shit pommes frites - det är ju VÅR! Alltså på riktigt. Solen inte bara lyser, den värmer! Asfalten är synlig på fler ställen än den är snötäckt, fåglarna kvittrar och det smälter och droppar överallt. Jag springer utan vantar och svettas som en gris under pannbandet. Och jag förundras ännu en gång över dresscoden här i Umeå: Löparna springer i mössa (till och med nu!) och de som promenerar har både täckbyxor, skidjacka och mössa. Wåtts dö madderfakking diil liksom?

(Ett annat, inte fullt så trevligt, vårtecken här uppe är förstås hundbajset. Och lukten. Och gruset. Överallt, hela våren.)

Lördag nollniofemtio

Jag vaknade av mig själv klockan sju, precis som alla andra dagar på sista tiden. Sju är mitt nya åtta. Men idag gjorde jag det enda rätta och gick och la mig igen och halvsov ända till halv tio, vilket är typ rekord. Hej vuxen.

Jag ska käka frukost nu och sen ge mig ut i solskenet och springa - åtminstone delvis på asfalt. Hej vår!

Umeå '94 - here to bring it back

Youth crew attack!

Jag sitter här med Forever Young på punkvolym och gör mitt bästa för att ignorera högen med kurslitteratur. Älskling åkte hem i måndags. Han missade flyget, lite på grund av att jag valde fel flygbuss men mest för att SAS personal är dumma i huvudet. Hata. Det var bara att hosta upp 800 spänn och köpa nya biljetter av den supertrevliga personalen på Malmö Aviation, som i jämförelse fick SAS-snubben att framstå som ett komplett rövhål. Vissa människor ska bara inte jobba med service (och jag är förmodligen en av dem).

Nu är mitt rum tomt och kliniskt rent igen och det var bara skönt de första fem minuterna. Jag saknar redan.