F.Y.I.

Min älskling är här och lyser upp tillvaron och jag får behålla honom ända tills nästa måndag. Räkna inte med frekvent uppdatering under den tiden. Jag kommer ha fullt upp med att kramas, äta semlor, fika på Skogis, gå på bio, åka bräda och göra Umeå tourist style. Jag är så bortskämd!

Reaktion.

Världens längsta vecka tog äntligen slut och jag blev ledig. Stressen hemma efter skolan var ju bara den där trevliga sortens stress som föregår en länge efterlängtad händelse. Förberedelser. Förväntan. Istället för att äta min obligatoriska kvällsmat tvingade jag mig själv att somna så fort jag fixat färdigt. Fortfarande med andan i halsen och tankarna på planerna. Med skrikande mage, alldeles för hög puls och fladdrande ögonlock. Som man bäddar får man ligga. Jag fick såklart inte sova. Magont, illamående och feberfrossa. Ville fortfarande bara spy när jag klev upp 07.20 - tvärpigg, med mörbultad hjärna och skenande puls.

Som tur är har jag världens klokaste mamma. Ett plus ett är lika med stress. Och vad hjälper mot stress? Jo, betablockerare. Thank god. Jag är tillbaka i matchen.

Rewind.

Just när min mentala omprogrammering från PC till Mac fullbordats så att fingrarna automatiskt hittar rätt på det vita tangentbordet och Alt Gr är ett minne blott tvingas jag plocka fram äckeldatorn igen. Den har Word. Det har inte Mac:en. Jag måste skriva rapport. Det är svårt utan Word. Nu vet jag inte vem som är tröttast - datorn eller jag som efter en hel dags grupparbete tvingas ha tålamod med den.

SKITMASKIN.

I brist på annat.

Instängd som jag är har jag timmar och åter timmar att slå ihjäl innan måndagen kommer och grupparbetet blir min number one priority. Jag hade tvättid idag men det sket sig. Någon smart jävel har brutit upp luckan till tvättmaskinen med våld; den går inte att stänga, lampan lyser ilsket rött och golvet är täckt med centimeterdjupt vatten. Så. Jag fikar kaffe med kanelbulledopp, maratonlyssnar Integrity och - håll i hatten - söker praktikplats på nya favoriten Vägverket. Ett år i förväg. Hej framförhållning.

(Plötsligt känner jag för att bli lite seriös. Skaffa hemsida. Nätverka. Rekognosera arbetsmarknaden. Typ: bli språkkonsult.)

P.S.

Fast inomhus på 19,7 kvadrat hela helgen med bara elektroniken och Stieg som sällskap. Orsak: Blåst och -20°C. Inte okej.

Snowboard är för turister.

Man skulle kunna förledas att tro att det är en snowboardmässig fördel att bo högt upp i norr på vintern. Så är dock inte fallet i mitt fall. Mina sörlänningar till vänner väljer Hemsedal av alla ställen och Umeå blir med ens en strategisk katastrof. Jag har lärt mig två saker om norrländsk vintersport sedan jag flyttade hit:

1. I Norrland åker man inte utför. Man åker skoter (eller möjligen spark).
2. Att det finns mycket snö betyder inte att det finns bra skidorter i närheten.

Bygdsiljum har mer än någonsin att bevisa.

Spotify.

Det är kanske inte så konstigt att jag blir skeptisk när varken Tool, Neurosis eller Final exit står att finna bland den lagliga gratismusiken. Det är heller inte konstigt att skepsisen får ge vika (åtminstone för stunden) när jag till min glädje och förvåning hittar såväl Converge som Integrity och till och med grindmangelklassikerna Nasum. 

Jag fattar grejen. 

Sveriges modernaste myndighet.

Jag klickar in på Vägverkets webbplats. Tanken är att jag ska inta rollen som åkariägaren Bosse, 52 år från Burträsk. Bosse undrar om det går att få aktuell trafikinformation till GPS:en i hans lastbil, eller möjligen till hans iPhone. Men Bosse får inga svar idag. Det har nämligen snöat i Götaland och Vägverkets server kollapsar av trycket från alla oroliga bilister. (För den som inte redan vet så är snö i söder likställt med sensation, katastrof och handlingsförlamning. Den som inte tror mig kan fråga Västtrafik.)

I övrigt hoppas jag att Peter på Vägverket snart tänker gå i pension, så att jag kan överta hans jobb. På Vägverket räcker det tydligen att vara "allmänt skicklig".

Jag och mitt studentrum.

Det är fredag och jag borde väl peppa utgång. Istället ser jag fram emot ännu en hemmahelg (kan det vara den femte i rad?) med goda middagar, Lost, Mac:en och Stieg Larsson. Jag är verkligen sämst på att leva studentliv. Jag skyller på min höga ålder.

Idag är det precis en vecka kvar tills allt det roliga börjar: Kursen tar slut, älskling kommer hit och vi åker till Bygdsiljum för en heldag med snö, sol, vänner och krossade svanskotor. Det peppar jag!

Ok, älskling. I get it.

Cult of Luna. Jag är också frälst nu.

På fettisdagen bakar man semlor.

Vad är ett semmelbak utan spagettikonst?

Och tre timmar senare...

...var dom klara.

Thriller.

Imorse vaknade jag inte av mig själv. Istället väcktes jag brutalt av alarmet precis när jag var nära att drunkna i ett ishav som var fullt av rosa självlysande blommor som egentligen inte alls var blommor utan djur. Jag var där och simmade under vattnet för att rädda dem från utrotning. Drömlogik på hög nivå. Det brukar annars vara älsklingens drömmar som är sådär äventyrliga och overkliga, med monster och mördare och gud vet allt. Mina drömmar handlar mest om värdsliga saker som att packa under tidspress och vara på väg att missa ett flyg, åka på festival och tappa bort sina vänner eller - som häromnatten - att min älskling hånglar upp nån silikonbrud på en fest, inför ögonen på mig, utan att varken skämmas eller be om ursäkt. Jävligt störande men inte särskilt spännande.

Igår kväll när jag skulle fixa kvällsmat lyckades jag köra in Globalkniven med spetsen först i handflatan med full kraft. Det var däremot ganska spännande. Det blev ett hål. Det var tur att jag hade älskling i mobilen som terapeut för jag blev helt yr och höll seriöst på att kräkas av chocken. Haha. Och här har jag gått och trott att jag var tuff.

En bra början.

Min nya grej är att vakna tidigt av mig själv. Närmare bestämt klockan åtta, varje morgon, med en differens på högst tjugo minuter framåt eller bakåt. Så jäkla skönt. Klockan är ingenting och jag har redan hunnit snygga till mitt online-CV för kursen Webbmedier, springa sju kilometer i lika många minusgrader och pyssla om mig själv både kroppsligt (hårinpackning) och själsligt (musik musik musik). 

Nu blir det lunch och sen ska det jävlar i mig bakas semlor. 

(Och Cult of Luna bara fortsätter att växa.)

Lill-fredag.

En måndag är inte riktigt samma sak när man pluggar som när man jobbar. Imorgon är jag ledig igen. Och imorgon är det Fettisdagen! Då är det plötsligt okej att äta hur många semlor som helst utan att skämmas. Jag tänker äta tio stycken. Minst. Eller åtminstone tre.

Och nu då? Man kanske skulle ta fram en eller annan muffin och kanelbulle ur frysen, bänka sig framför tv:n och låta Terry Gilliam stå för underhållningen. Fylla igen ännu en lucka i den kulturella bildningen. Helt klart. Brazil it is.

Solidaritet.

Det är så här med mig att jag aldrig kan bestämma mig för något. Jag velar fram och tillbaka tills både jag själv och de stackare i min närhet som måste lyssna på alla för- och nackdelar med de olika alternativen är så trötta på mig att ett nackskott börjar verka som en bra idé. Att välja dator var förstås inget undantag. Men nu har jag alltså bestämt mig - eller valt sida om man så vill - och sitter här med en jävligt snygg dator som jag inte riktigt förstår mig på. Då börjar irritationsmomenten dyka upp. Små saker som inte funkar som de ska. Plugins som inte vill bli installerade. Script som inte är kompatibla med Safari. Tillräckligt mycket för att irritera mig till vansinne. 

Så vad gör jag? Blir jag arg på den snygga datorn? Skulle inte tro det. Jag spelar i Apples lag nu. Allting är förstås PC-användarnas fel. Bakåtsträvarna. Programmerarna som inte hänger med i utvecklingen för att skapa program och webbplatser som funkar för Mac. Det är de som fuckar upp allting. Min dator är det då inget fel på. 

Söndag.

Jag är väldigt bra på att snacka och göra upp planer, men desto sämre på att faktiskt genomföra dem. Som de där promenaderna som verkade vara en sån bra idé men som liksom aldrig händer. Förrän idag. En solig vinterdag i ett snötäckt Norrland slår alla vykort i världen. Lägg till fina vänner och våffellunch på Skogis och det finns ingen plats jag hellre skulle vara på än just här, just nu. 

Irri.

Nu undrar jag liksom bara: What's up med textstorleken på bloggen? Min nya kärlek verkar ha något emot storlek small. Konstigt.

Jag är kär.

Jag var helt såld redan när jag såg kartongen. Simpel, genomtänkt perfektion ner till minsta detalj. Till och med instruktionsboken är snygg. ALLT är snyggt. Det känns som om nittiotalet tog slut när jag tryckte på startknappen.

Jag och äpplet. Äpplet och jag. Det är vi två nu.

Vinter.

Jag vet att jag sa att jag inte skulle blogga överdrivet mycket. Men nu är det så att jag gillar att blogga. Och ju mer jag läser andras bloggar, desto mer lust får jag att blogga själv. Så här är jag.

Det har blivit kallt igen, närmare bestämt -15 grader. Jag hoppas verkligen inte att det håller i sig, för imorgon vill jag ut och springa och det är ingen hit att springa i snorkyla. Jag tycker överhuvudtaget att det räcker med kyla nu. Kan det inte bara hålla sig runt -5 så att snön ligger kvar och ser fin ut? Så man kan gå i Converse utan att frysa tårna av sig, men också åka bräda om man känner för det. Och det gör man ju.

Det lutar åt en dagstur till Bygdsiljum i slutet på månaden, det vill säga när älsklingen är här på besök. Liftkort kostar 120 kr så det har till och med jag (vi) råd med. Det är ju pinsamt att man vistats i Umeå i snart två vintrar utan att åka bräda en enda gång. Dags att ändra på det.

(Snart kommer den! Datorn!)

Hej.

Idag är en himla bra dag faktiskt: Jag har helg i tre dagar. Min nya dator kommer imorgon. Jag har bakat världens lyxmuffins. Jag älskar min nya skinnjacka (trots att den kommer fortsätta att vara opraktisk i minst tre månader till). Jag fick nyss veta att jag har injobbad semester att plocka ut i pengar. Och jag fick helt otippat två laxar för gammalt guld som legat och skräpat i en byrålåda sen jag var liten.

Mys.

För mycket.

Jag har infört ransonerad datatid. Mina trötta ögon och mitt mörbultade syncentrum har börjat protestera vilt mot alla timmar av skärmläsning, och jag vågar inte annat än ta varningen på allvar. Jag vill gärna ha kvar både synen och förståndet. Det vore liksom dumt att utveckla total datorallergi när man har mindre än halva utbildningen kvar, och ens framtida yrke innebär timmar och åter timmar framför skärmen - varje dag, året runt.

Nu är det alltså slut på slösurfande, nätshopping, överdrivet bloggande och annat onödigt krafs. Tills jag känner mig frisk igen är datorn ett arbetsredskap och inget annat.

(Och passande nog läser vi Webbmedier. There's no escaping it...)

Good morning sunshine.

Hej, hur mår ni idag? Själv mår jag som ett prima roadkill. Om det inte vore för den bristande logiken skulle jag vara fullt övertygad om att jag under natten blivit överkörd av en ångvält. Seriöst krossad. Jag vaknade alldeles öm på ena sidan av huvudet med ett svullet och irriterat öga med ihopknycklade ögonfransar. När jag borstade håret gjorde det ont i hårbotten av borstens piggar. Huden är sådär febrigt tryckkänslig och hjärnan känns helt misshandlad.

3D-allergi?

Hajp.

Ok, nu har jag sett den. Avatar alltså. Nu vet jag vad alla snackar om. Blev jag imponerad? Inte särskilt. Eller lite kanske. Var den snygg? Jovars. Har jag någonsin sett något liknande? Nej, åtminstone inte i nyktert tillstånd.

Men när det kommer till kritan var det bara ännu en dyr, klyschig, förutsägbar vi-mot-dom-historia med fantastiskt grunda och stereotypa karaktärer och många häftiga explosioner. En helt vanlig kioskvältare. Fast i 3D.

(Haha, vilken slakt jag fick till där. Så dålig var den faktiskt inte.)

Bara det göttaste.

Världens bästa helg just keeps getting better! Härlig fredag med tentaöl, härlig lördag med kanelbullar och nu en härlig söndag med klarblå himmel, sol, löprunda och bio!

Jag sitter här och laddar med Cult of Luna på hög volym och myser över hur himla bra allting är. Typ allt utom den stört irriterande Spotify-reklamen. Varför är alltid reklamen ett gäng decibel högre än själva musiken? Man blir knappast mer sugen på att skaffa Spotify Premium för att en äppelkäck jävla brud kommer in och föreslår det på högsta volym mitt under en bra låt. Man blir snarare sugen på att skita i hela Spotifyprylen och enbart tanka musik istället. Jävla partypooper. Så fort nya datorn kommer ska jag kirra Last FM igen och go nuts.

Nu springa!

Mumma.

Hela korridoren har visst bestämt sig för att lördag är dagen då man bakar. Det har luktat ljuvligt av kakor hela förmiddagen och eftersom fikaförrådet i frysen gapar tomt tänker jag följa strömmen och baka jag med. Kanelbullar!

Medan jag såsar runt i mjukbrallor, pysslar och väntar på att tvätten ska bli klar ger jag Umebandet Cult of Luna en ny chans och börjar så smått inse fördelarna med Spotify. Och mitt i alltihop dyker en vän upp på MSN och erbjuder mig en invite till filmtjänsten Voddler! Bara så där. TACK!

Äntligen nånting annat än skräp-tv att fördriva tiden med.

Leopard!

Måste bara visa mina kitschiga nya lakan från H&M. Så snyggt va.

Lyckat.

Igår var en av de bästa fredagarna på länge. Att lämna in en länge hatad ångesthemtenta och äntligen få släppa tankarna på den är en känsla som är svår att beskriva. Man är aldrig så fri och obekymrad som man är tiden mitt emellan två kurser.

Vi firade friheten med tenta-öl på Rött, och trots den irriterande dyra ölen var det sjukt trevligt att hänga lite med klassen – utanför klassrummet. Jag hoppas på mera sånt. Det är bra att prata med folk ibland. Det kan leda till bra saker, som till exempel att man får låna Lost säsong 4 och Brazil på dvd och gå på filmmaraton med temat mindre kända Johnny Depp-filmer.

Jag gillar't.

Jag tog slut.

Jag som stressat och lipat över att hemtentan slukat all min tid har plötsligt ingen aning om vad tiden ska användas till. Vad var det som var så roligt som jag ville göra istället för att plugga? Inte en jävla aning. Jag sitter som ett fån och zappar på tv:n, känner mig alldeles tom och har inte lust med någonting.

Det enda vettiga jag gjort sen jag kom hem från skolan är att beställa en sån här:
Och en sån här:

Så klart.

Storebror som är nybliven Mac-ägare får vågskålen att tippa över till äpplets fördel och jag bestämmer mig till slut på riktigt. Det ska va Mac. Punkt.

Med posten.

Till min sorg ingen jacka idag heller. Men en ny skiva är också fint.

Inte lika bra som föregångaren, men hey, Raised Fist är alltid Raised Fist. (Det vill säga mental orgasm.)

Jaha, och nu då?

"Nu är det bara att skriva ihop en inledning", tänkte jag. Joråsåatte...

Jag kommer ingenvart. Jag vill hellre shoppa dator, baka bullar, läsa böcker eller vad fan som helst som inte har med termer att göra. Jag hatar termer. Ok?

Nog.

Det faktum att jag inte ens orkar räkna hur många termer jag nu definierat i min medicinska ordlista är ett säkert tecken på att det räcker. Det blev ett gäng (närmare bestämt tio sidor i Word, Times new roman 11 punkter).

(Och det blir nog en Mac.)

Mac eller PC, det är frågan.

Jag vill ha en dator som ser ut som en Mac och är konstruerad som en Mac, men på skärmen ser ut som en PC. Egentligen är det nog en Mac jag vill ha. Tror jag. Eller en PC. Fast PC:ar är så jävla fula. En Mac är mer som en schysst accessoar. För grafikfolk. Inte för textfolk. Eller?

Hjälp.