Även bra saker kan skrämma skiten ur en.

Slutpraktiken och exjobbet (skjut mig) närmar sig oroväckande fort. Jag tänkte att någonstans måste man ju börja, så idag skickade jag iväg en praktikförfrågan till ett stort, landsomspännande fastighetsföretag. Jag väntade mig inget svar. Eller, i bästa fall, ett vänligt men nekande. Tio minuter senare plingade det till i inkorgen:

Hej Helena!
Vilken spännande utbildning du går. Utan att lova något: Kanske skulle vi kunna göra ett projekt kring en gemensam språklig plattform för våra informatörer över hela landet, med fokus på nyheter på intranät och webb. Vad tror du om det?

Vad jag tror om det?
Jag höll på att skita ner mig.
Det är ju jätteroligt. Verkligen.
Men ska jag liksom?
Ensam?
Hallå.
Hjälp.