Tillbaka på ruta ett.

Efter fyra veckors hoppfylld väntan får jag ett negativt besked från min tänkta praktikplats. Nu är det alldeles blankt i huvudet. Att tänka ut en ny plan känns ungefär lika enkelt som att bestiga Mount Everest.

Och hur jag än funderar kan jag inte komma på något ämne till min argumentative essay. Jag är så fed up with writing in English. Sick of it. Låt mig göra något hjärndött istället, som att plugga vokabulär. Det verkar nästan roligt i jämförelse.

It never rains but it pours.

Det var en gång en flygresa som gick käpprätt åt helvete.

När planet mellanlandade i Stockholm för att tanka och släppa av och på passagerare ropade flygvärdinnan ut i högtalarna: "idag har vi väldigt många som vill till Göteborg, så om det är någon här på planet som inte har så bråttom att komma fram så betalar vi hotell här i Stockholm över natten plus en ersättning på 125 euro, om ni åker med ett plan imorgon istället."

Antagligen hade Malmö Aviation dubbelbokat planet av misstag så att en massa resenärer som köpt biljetter inte hade någon sittplats. Jag övervägde nästan att nappa på erbjudandet. Men nej. Jag ville bara hem, fort som fan.

När vi äntligen skulle landa i Göteborg ropade piloten ut i högtalarna att det kunde bli en del turbulens eftersom det blåste kraftigt.

Jo. Tjena.

Det kändes som att sitta i ett leksaksflygplan som någon jagade med en hårtork. Magen höll på att vända sig ut-och-in. Sen började planet plötsligt luta uppåt igen, bort från marken. Motorerna varvade på som satan och vinden kastade planet hit och dit medan ljusen från Göteborg och Landvetter försvann ur min åsyn igen och allting blev svart.

Efter ungefär tio minuters total förvirring hördes piloten ur högtalarna igen: "Ja, som ni märker kan vi inte landa just nu. Det är för blåsigt. Vi hoppas på att kunna landa på någon närliggande flygplats, men avvaktar tills vi fått ett klart besked."

Paniken. Instängd i ett plan uppe i luften på obestämd tid, med obestämd destination. Och dessutom kissnödig.

Efter ytterligare tjugo minuters nervöst väntande kom domen: "Vi kommer att landa i Malmö. Det blir busstransport därifrån till Göteborg."

Come again? Jag orkar inte.

I Malmö fick vi stå i över en timme och knuffas med resenärer från tre andra plan i samma belägenhet medan vi väntade på att bussarna skulle komma.

Det regnade.
Det var snorkallt.
Folk var stressade, arga och dumma i huvudet.
Jag var för trött för att orka bry mig.

De tre första bussarna som anlände fick vi inte gå ombord på, eftersom reseledare från SAS och City Airlines klippte dem mitt framför näsan på tjejen från Malmö Aviation. Trots att vårt plan landat minst 40 minuter före deras. Jag frös som en gnu men orkade knappt bli förbannad. Det var så många andra som skötte den biten åt mig.

Till slut kom det en buss som vi tilläts gå ombord på och halv ett på natten påbörjade vi den alltid lika tröstlösa resan Malmö-Göteborg. Värkande knän, tjattrande tanter och smattrande regn mot rutan. Jag hann tänka ganska många gånger att en natt på hotell i Stockholm och 125 euro extra i plånboken kanske inte hade varit så tokigt ändå.

Klockan fyra på morgonen var vi framme i Göteborg.
Idag ringde de från Malmö Aviation och erbjöd mig psykologhjälp.
Jag tackade nej.
Jag tänker snarare t-r-ö-s-t-s-h-o-p-p-i-n-g.

Overload.

Det är mycket nu.
Jag hinner knappt andas.
Glädjande besked varvas med tråkiga; pluggandet känns som ett maraton på en häcklöpningsbana, där jag saxar snyggt över ett gäng hinder bara för att sekunden senare trassla in mig fullständigt, förlora en massa tid och se de andra löparna försvinna bort mot horisonten.

Det är lite för mycket nu faktiskt.
Men 22.15 i kväll landar jag i Göteborg.
Jag tar med mig pluggandet men det känns ändå som semester.
Bara att få vara hemma.

Nöjd.

Det är lite si och så med fokus, men dagens huvudmål - att få ihop stommen till en causal analysis - är med råge uppnått. Ibland är det roligt att skriva, även på engelska. Särskilt när ämnet är oseriöst, analysen bygger på bitterhet och självömkan och slutklämmen är people equals shit.

Och med det säger jag: hej superhelg!

Tio minuter senare.

I kid you not - det snöar på riktigt.

Vad var det jag sa?

Häromdagen såg det ut såhär i Umeå.

Idag ser det ut såhär. 

Vitt på marken.

Inte förvånad.

Neg.

Jag vet inte varför jag ens försöker blogga. Jag har ingen lust, ingen tid, inget att blogga om. Alla dygnets ljusa timmar går för första gången någonsin åt till pluggande. När jag inte pluggar kör jag "borde/måste/hinner inte"-spåret på repeat i huvudet tills jag somnar av ren utmattning. Jag är sämst på att hantera stress. Istället för att andas i fyrkant, meditera, äta C-vitamin eller vad fan det nu är folk brukar göra, så låter jag oron och pressen äta upp mig inifrån.

Oron för vad liksom?
Allting går skitbra. Jämt.
Men jag vågar liksom inte tro på det själv.

Jag vill inte tänka på hur det kommer bli att skriva C-uppsats. 

Kallt överallt.

Ett tu tre så var det vinter.
Jag tar farväl av Conversen och fåfängan och säger hej till stickat, dun och mössa inomhus.
Jag blir inte ett dugg förvånad om marken är vit imorgon när jag vaknar.
Just bring it.

Ibland får man faktiskt/En gång är ingen gång

Det fina med att festa på fredagar är att helgen blir så lång. Man kan ägna hela lördagen åt att göra absolut ingenting och behöver inte ens ha dåligt samvete. Igår gjorde jag absolut ingenting. And by "ingenting" I mean att jag sov länge, åt mycket och rörde mig lite.

Jag vet att folk brukar få cravings efter skräpmat på bakfyllan. Det brukar inte jag. Jag brukar istället vilja "reparera skadan" med havregrynsgröt, frukt och litervis med kranvatten. Men igår flög matdjävulen i mig (läs: jag fick mens) och jag stekte pannkakor till frukost, köpte pizza till middag och svullade naturgodis, lösgodis, chips och Ramlösa mango to the point of matkoma. Jag trodde jag skulle dö där i slutet, men tro inte att jag slutade äta för det. Vi snackar feeding frenzy - total rensning.

Jag skulle lätt kunna bli matmissbrukare. Det är bara den satans självdisciplinen som stoppar mig.

All work and no play.

Jag ska strax sticka iväg till skolan för ännu en gruppträff inför morgondagens redovisning. Vid det här laget är jag van vid både grupparbeten och muntliga redovisningar. Jag blir knappt nervös längre. Men nu ska jag alltså redovisa på engelska för första gången.

Är jag nervös?
Konstigt nog inte (än).
Är jag opepp?
Så in i helvete.

Jag får liksom inte ihop den här engelskaterminen. Det bara spretar åt alla håll.

Bildbevis.

Tårtan med stort T - formally known as Mästerverket.

Ett snällt födelsedagskort. Lite som en tårta med för få ljus, för den goda stämningens skull.

(Jag kan seriöst fortfarande passera som 17-åring. Fråga valfri dörrvakt, bartender eller kassabiträde som säljer öl och cigg. Tio års extra livserfarenhet sätter tydligen inga spår.)

Happy aging to me.

Idag fyller jag 17. Åtminstone om man ska tro siffran på födelsedagskortet jag fick av söta Linn och Isabelle. Min egentliga ålder är väl ändå helt oväsentlig. Jag slutade räkna vid 25 och jag har absolut ingen åldersnoja. Jag har ju all tid i världen att fixa stadig inkomst, hitta en livspartner och get cracking med fortplantningen.

Eller också inte.

Den uteblivna 25-årskrisen hann visst ikapp mig till slut.
Paniken.
Hur länge är man egentligen fertil som kvinna?
Vem fan vill få sitt första barn vid 35?
Hur hittar man en tänkbar partner när ens mentala kravlista blir längre för varje år som går?
Varför fortsätter avståndet att öka mellan mig och vännerna, trots att jag inte flyttar på mig?
Hur hittar man nya likasinnade?

Svaret på allt ovanstående: inte en jävla aning. Men jag tänker åtminstone ha roligt fram tills jag kommer på det.