Ett erkännande.

Jag är bra på att lipa över hur mycket jag har att göra och hur synd det är om mig just därför. Men om sanningen ska fram njuter jag lite under den bittra ytan. Jag gillar ju både engelska och känslan av välförtjänt ledighet, och mina kvällar är to die for.

Dog tired.

Man vet att man inte är 20 längre när man på allvar överväger att gå och lägga sig efter Idol. Och man är helt säkert närmare 30 när motiveringen lyder "det blir en lång dag imorgon".

Jag bjuder på den. Godnatt.

Digestion.

Mina helger har utvecklats till ett enda långt sockerchockande. Ambitionen är att springa bort en del av skiten och därmed kunna äta vadfansomhelst med gott samvete, men när jag inte "hinner" springa så svullar jag lik förbannat. Glass, våfflor, kakor och chips - you name it, I eat it.

Och från ett ämne till ett annat:
I fredags blev min kära skinnväska från Topshop nerspydd.
För andra gången. 
Oh, the smell.

Även bra saker kan skrämma skiten ur en.

Slutpraktiken och exjobbet (skjut mig) närmar sig oroväckande fort. Jag tänkte att någonstans måste man ju börja, så idag skickade jag iväg en praktikförfrågan till ett stort, landsomspännande fastighetsföretag. Jag väntade mig inget svar. Eller, i bästa fall, ett vänligt men nekande. Tio minuter senare plingade det till i inkorgen:

Hej Helena!
Vilken spännande utbildning du går. Utan att lova något: Kanske skulle vi kunna göra ett projekt kring en gemensam språklig plattform för våra informatörer över hela landet, med fokus på nyheter på intranät och webb. Vad tror du om det?

Vad jag tror om det?
Jag höll på att skita ner mig.
Det är ju jätteroligt. Verkligen.
Men ska jag liksom?
Ensam?
Hallå.
Hjälp.

Rotten apple

Innocence is over
Ignorance is spoken
Confidence is broken
Sustenance is stolen
Arrogance is potent

What I see is unreal
I've written my own part
Eat of the apple, so young
I'm crawling back to start

/Alice in Chains.

Apropå valet. Vad fan hände? Läskigt är vad det är.

Sub 50.

Dagens prestationsmål: milen under 50. Check!

Skärmdump från Garmin Connect.

Hemmalördag.

Jag har städat, tvättat och lagat mat hela dagen. Nu återstår bara att SLAPPA JÄRNET.

Invigning av nya grymma lakan.

Amerikanska vaniljpannkakor & blåbärsscones med smör, ost och kiwi.

Wake up.

"Imorgon ska jag sova tills jag vaknar", tänkte jag när släckte lampan igår kväll. Jomenvisst, det är härligt med sovmorgon. Särskilt när man vaknar 07.20, somnar om bara för att man kan, och vaknar 08.20 med en massa tjatiga måsten i huvudet. Let's face it: jag har engelska att plugga och asfalt att trampa. Då räcker det fan med åtta timmar.

(Jag börjar dagen med Coheed and Cambria och låten Wake up. Hörde ni den grymma tjejen i Idol igår som gjorde den på sin audition?)

Trailer träsh.

På fredag är det sittning med temat "amerikansk high school". Rent generellt så hatar jag att klä ut mig; jag har alldeles för lite självdistans för att göra mig fulare än jag är. Det här är dock ett tema som öppnar upp för en riktig killer outfit.

Tänk Jaime Pressly som Joy Turner i My name is Earl. Eller ännu hellre Christina Ricci som nymfomanen Rae i Black snake moan. (Men vad du än gör - tänk inte Cops.)

Vi snackar white trash när det är som allra bäst. 

Snygging.

Jag orkar inte.

Jag har hur mycket som helst att göra. Verkligen. Men jag är helt slut i både huvet och kroppen och pallar inte ens tänka på engelsk vokabulär eller annat av samma jobbighetskaliber. Jag vill bara ligga i sängen med lampan släckt och lyssna på Boards of Canada, så det är precis vad jag tänker göra.

Mañana.

Klockish.

Igår när jag kom hem låg det ett kuvert i brevlådan från min underbara mamma och i kuvertet låg den här:

 

Hur gullig, för att inte tala om KLOCKREN, var inte den då? Och inte nog med det; om jag någonsin undrar vilken engelsk preposition jag bör matcha med put när det handlar om att skjuta upp något, så behöver jag bara ta upp min nyckelknippa. OFF! Fantastiskt. 

Idag har jag pluggat.

Hela dan. Och inte fan är jag färdig för det. Jag skulle fortfarande plugga om det inte vore för att ryggen värker så satan och hjärnan flydde i panik för flera prepositionsval sedan. Att skriva ett 500 ord långt referat på engelska trodde jag skulle gå ganska fort. Det gjorde det inte (det är inte mycket som går fort på engelska). Och hur smart var det egentligen att plugga vokabulär i fem timmar innan jag började skriva? Inte så smart alls faktiskt.

Godnatt.

När budskapet inte går fram.

Igår fick jag ett plåster på mig på krogen. Det var av den extra klistriga typen och följaktligen svårt att bli av med. Till slut var jag nästan otrevlig och stack iväg med Magda mitt i vår konversation (läs: hans ihärdiga försök att "lära känna mig"). Det hjälpte inte; killen dök upp igen som en jävla gubben i lådan.

Han: Jag kanske missförstod förut, men jag tyckte du verkade vara en tjej som gick att snacka med. Jag tror vi har mycket gemensamt.
Jag: Eh. Hrm.
Han: Erkänn att du tänker "kan inte han bara dra härifrån nu".
Jag (med LÖGN skrivet i neon i pannan): Nej, jag tänker inte på något särskilt faktiskt. Jag är bara trött.
Han: Jag har ingen chans va?
Jag: Det beror på vad du menar med chans. Men om du menar chans att ligga med mig, så nej. Du har ingen chans.

I'm such a bitch, men ibland måste man tala klarspråk.

Favorit i repris.

Så. Jävla. Bakfull. 

Jag har fan spytt. 

Varför händer detta mig gång på gång? 

Tål jag inte alkohol längre? 
Eller tål jag inte alkohol i Umeå?

Jag gör ju allt enligt regelboken: Kvällsmackor, banan, Resorb och massor av vatten innan jag däckar, sedan Resorb igen när jag vaknar första gången klockan sju och vill dö. Och hela tiden massor av vatten. Och Treo. 

Och ändå - mitt i ett telefonsamtal med en annan, lika bakfull stackare - är jag tvungen att rusa in och kramas med toastolen och se gårdagens middag komma upp igen i en helt ny skepnad. 

Fy fan.

Fed.

Jag har ägnat kvällen åt att kolla ikapp tv-serier.

Kungarna av Tylösand är lätt det vidrigaste jag sett i dokusåpaväg: Svagt begåvade silikonbrudar med ögonbrynen uppe i pannan och självupptagna, pantade, störiga gymkillar som knullar, svinar och gör bort sig på en nivå som får Big Brother att kännas som Bolibompa. Kort och gott Jersey shore på svenska.

Jag mår fysiskt dåligt av skräpet, och självklart kommer jag se vartenda avsnitt.

Sen har vi då Idol. En massa trams och muppiga människor som bara är pinsamma att kolla på, och så några som är bra, eller till och med riktigt bra. Men någon enstaka gång dyker det upp någon som sjunger så bra att tårarna börjar rinna okontrollerat och håret på armarna ställer sig rakt upp, för det är så jag reagerar på musik som berör. Till och med i Idol.

Jag längtar redan hem.

Gick igenom lite bilder från i somras. Det är ju inte konstigt att man saknar sin hemstad.

Utsikt från restaurang Vatten vid akvarellmuséet på Tjörn.

En hel familj kanadagäss (Canada geese, that is) vid Delsjön när jag och mamma hade picknick. 

Min fars matlagning. To die for. 

En sån där dag.

Igår bestämde sig mobiljäveln för att lägga av - fyra månader innan abonnemanget går ut och jag ändå skulle fått en ny telefon. Är det ett tecken? Ska jag skaffa iPhone nu?

Ikväll blir det barnkalas (ja, bokstavligen) med klassen och nollorna. Typ fiskedamm, glassbuffé, hallonsaft och roliga lekar. Och alkohol om man vill. Jag kanske inte vill. Jag tänkte ju festa imorgon - all in på Designhögskolan och Scharinska. 

Idag är jag mest bara trött. 

Exiled.

Nu har jag gått igenom mitt schema för hösten. Inga luckor whatsoever - bara sjukt många tentor. Det betyder tre och en halv månad i Umeå utan hemresor.

Tre och en halv månad är längre än ett helt sommarlov.

Herregud.

Idiom och skit.

Idag har jag pluggat engelsk vokabulär i tre och en halv timme, men det kändes som fem. Minst. Jag var åtminstone i skolan större delen av dagen. Lite circus-kultur på campus, lite lunch och lite snack om annat, men trots allt mest om engelska.

Sticks and stones may break my bones, but words will never hurt me.

Apropå uttrycket "sticks and stones" som dök upp i en av övningarna. Jag var tvungen att googla.

Exkexets kompis har tatuerat in Sticks and stones - weed and bones på armen. Han fick det från en låttext av M.I.A. När jag googlade det upptäckte jag att det är felciterat; det ska vara "pirate skulls and bones, sticks and stones and weed and bombs", inte "weed and bones". Det var ju lite roligt, fast inte för honom.

En annan av exets polare har förresten en ännu klantigare tatuering: Han ville gadda Las Palmas låttitel Missbruk beivras. Han trodde det stavades "beviras" och detta misstag upptäcktes inte förrän hans flickvän såg den färdiga tatueringen och började asgarva. (Man undrar ju om tatueraren hade grav dyslexi eller bara jävligt elak humor.)

Mat och Johnny.

Jag började helgen med att förtidsrösta. Alltid rött alltid rätt. Så var det avklarat.

Resten av helgen har gått i frosseriets tecken. Igår var det knytkalas med alla språkkonsulterna - och fantastiska mängder mat. Jag åt som om det inte fanns någon morgondag, men det fanns det, och den inleddes med bakisbrunch på Skogis: mackor, våfflor med sylt och grädde, te, juice och morotskaka.

Resten av dagen gick åt till filmmarathon hos Samuel, tema "mindre kända Johnny Depp-filmer". Det blev Plutonen (visserligen känd men inte för Johnnys insats), Nick of time (inte ett av Johnnys stoltaste ögonblick) och Benny & Joon (en himla fin liten film). Och popcorn. Och kakor. Och middag framför tv:n.

Jag har alltså suttit still och ätit i två dagar i sträck. Gött e det.

Om musik och frustration.

Idag är det fest, den första av många den här hösten hoppas jag. Jag lyssnar på Converge för att komma i stämning, men det är inte samma sak på låg volym. Hc ska spelas högt - eller inte alls. Eller va fan: all musik ska spelas högt.

Fan va jobbigt det är med grannar.
Fan va jobbigt att ha en grym stereo och grymma högtalare och en fetgrym skivsamling.
Som prydnad.

Och det jobbigaste är väl insikten om att det kommer vara såhär, typ alltid. Jag vill inte bo i hus. Jag vill bo i lägenhet. I stan. (Jag bor i lägenhet. I stan.)

Jag och NAD:en mot gnälltanten ovanför, tills jag blir vräkt eller hon kolar.

Gode gud låt det bli det sistnämnda.

Studera.

Jag tänkte jag skulle vara lite duktig idag och åtminstone öppna ett av de feta häftena med engelsk vokabulär. Mest för att kunna tänka att jag faktiskt pluggat.

I alla fall.
Herregud vilken chock jag fick. Jag är tillbaka i högstadiets instuderingsfrågor! Jag hatar instuderingsfrågor! Vi snackar fråga 1 a, b, c osv - man måste leta och bläddra och gissa och anteckna. Det tar eeevigheter och sen måste man gå till facit och rätta skiten.

Och detta är bara en av fyra kurser som löper samtidigt.
K-k-kill me!

Med andras ord.

Jag har börjat samla på bloggar. Alltså inte helt random, utan bloggar som får mig att le. Tänka på annat än mig själv.
Eller som bara inspirerar hejvilt.
Ordkonst, bildkonst, motivationskonst.
Ni fattar grejen.
Mina senaste fynd är Mia Skäringer och Knivlisa. Av olika anledningar.
Läs och njut.

S.P.U.N.G.

Alltså Spung! Hur kan SVT ha producerat nåt så in i helvete briljant? Jag vill typ krama tv:n. Kan inte alla bara tanka, kolla och fatta vad jag snackar om nu så lovar jag att sluta tjata.

Downtown.

CSN trillade in på kontot helt tidigt för en gångs skull. Då får man shoppa, visst? Mössa, strumpbyxor och te blev det idag. Allt var grått utom teet (det var grönt). Jag och färger liksom.

Vi lunchade på det där fiket i MVG-gallerian som har en massa fairtrade-grejer. Jag kan aldrig minnas vad stället heter. Fairtrade? Det var gott, och dyrt, men mest gott. Men nåt konstigt var det med maten för Emma fick en allergisk reaktion och var tvungen att åka till vårdcentralen. Watch out for melon- och parmaskinka-salladen alltså.

Jag passade även på att gå in på HK och fråga om jag stod som personal i datorn (så att jag kan hyra gratis även i Umeå). Jag fick nämligen veta i somras att de nu samkört datasystemet mellan alla butiker i Sverige. Det stämde inte; jag är fortfarande en sketen normalkund up north. Fatta besvikelsen.

Nu ska jag laga GI-lasagne.

Tidigt.

Jag vaknar av mig själv 07.20. Två dagar i rad.
I Umeå är allt annorlunda.

Och mac:en! My one love.