Efteråt.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja så jag hoppar över den biten.

Jag har varit i Amsterdam.
Det var som en korsning av Las Vegas och Bangkok och Köpenhamn i regi av Tim Burton och såklart var det kärlek vid första ögonkastet.
Overkligt.
Hororna var snygga och unga och fräscha och jag tänkte inte på dem som människor utan som skyltdockor, på låtsas, där de stod i sina skyltfönster och kråmade sig för de fulla turisterna.
Jag blev inte ens illa berörd, bara typ ... fascinerad.
(Och jag borde förmodligen skämmas över det.)
Vi var jättenära att betala 30 euro för en live-sexshow - en sån där med bananer - men vi tyckte det var för dyrt och jag har ångrat det ever since.
(I Amsterdam är det ok att vara turist och tjej och betala för att se folk knulla på en scen. Jag vet inte om det är sjukt eller äckligt eller bara konstigt men några moraliska betänkligheter har jag då inte.)

Jag har varit på Roskilde också.
Vi köpte biljetter utanför ingången av två svenska killar vars kompis precis dött i en bilolycka, där, utanför festivalen. Vi hade liksom tjatat och prutat och haft oss och så kläcker de ur sig det här när vi precis ska byta pengar mot de eftertraktade gula Ticnetlapparna.
Där stod jag med danska sedlar i ena handen och en öl i den andra, lagom full och helt jävla mållös.
Vad svarar man på en sån sak?
I'm so sorry finns liksom inte på svenska.
Jag beklagar låter så sjukt krystat. Vem säger så, egentligen?
Så efter några pinsamma försök att låta deltagande är det bästa jag kan komma på att säga:
Vill ni ha en öl eller nåt?
Shit.
Det ville de inte.
Hursomhelst.
Vi fick våra biljetter snorbilligt och kunde skratta de giriga zigenarna rakt upp i ansiktet där de stod och försökte fulkränga (förmodligen falska) biljetter för fyratusen danska.
Den enes död...

I övrigt har saker förändrats, om än väntat, och resten av sommaren är ett ganska stort frågetecken.
MEN JAG LOVAR:
Till hösten har jag landat på fötterna och pusslat ihop mitt kantstötta ego igen och då, mina vänner, blir det till att ta igen.