Refuse - resist!

Jag funderar över det här med ungdomar och subkulturer.

När jag var fjortis var det punken som gällde, rakt av. Vi gick i nitjacka, GettaGrips och trasiga jeans med klorinfläckar. Vi lyssnade på Skitsystem, Mob 47 och Atomvinter och rökte fimpar som andra kastat på marken. Vi hängde på "Pundartrappan" i Nordstan med uteliggarna, drack Vestfyen 3,5:or och mäsk och röjde på spelningar tills blodet och svetten rann. Framför allt var vi politiskt medvetna, D.I.Y. och jävligt arga - på systemet i allmänhet och Svenssons i synnerhet.

Jag kan inte minnas när jag senast såg en fjortispunkare. "Pundartrappan" är numera känd som "Emotrappan" och befolkas av svartsminkade kids i mangainfluerade outfits, tuperat hår och skärsår på armarna. De går på utsålda arenakonserter, lyssnar på My Chemical Romance, Tokio Hotel och annat fjolligt trams. De ägnar sig åt självömkan, konsumerar och stajlar istället för att gå i demonstrationståg, spotta på nazzesvin och sparka uppåt.

Som om inte det vore nog är halva hardcorescenen och plaskar i emoträsket nuförtiden, och min antipati har snart utvecklats till regelrätt emoallergi.

Idag lyssnar på jag Hatebreed.