Bara det mest nödvändiga.

07.00 slog jag upp ögonen i beckmörkret, med en enda tanke i huvudet: Hemresa! För första gången på evigheter orkade jag bry mig tillräckligt för att raka benen, måla naglarna och sätta på mascara. Göteborg är värt det.

Nu kommer taxin om 45 minuter och jag undrar stilla hur två resväskor, en snowboard och en ryggsäck med handbagage ska få plats i två händer. Jag är bra på många saker. Packa är inte en av dom.

Processen.

Stress övergår i sömnlöshet övergår i panikångest övergår i envishet övergår i en textanalys.

Kanske finns det ett ljus i slutet av tunneln. Och kanske blir det jullov även för mig.

Det stora vita.

Skulle bara gå och handla. Få lite luft efter en dag framför datorn. Gick tio meter, tvärvände, rusade in igen och bytte om till träningskläder. Med sex timmars textanalys i ryggen och bomull under fötterna hoppade, pulsade, flög jag runt Ålidhem i vinterskrud. December klär i vitt och jag är fortfarande endorfinad. Snö åt folket!

Stressfläsk

Om sex dagar åker jag hem. Jag borde vara glad, förväntansfull, otålig, men känslan som dominerar är stress. Jag vill inte ta med skolan hem. Är färdig med både skriftlig framställning och hemtentan i textanalys, men vad hjälper det när textanalysfettot hänger över mig som en ohanterlig massa?

Someone put me out of my misery.

Raoul Duke said it best.

Panic. It crept up my spine like the first rising vibes of an acid frenzy.

Osammanhängande anteckningar och allmän förvirring sammanfattar läget rätt bra. Jag trodde att textanalysen börjat ta form. Jag trodde fel. Panik är - milt uttryckt - vad jag känner inför utsikten att bli klar innan den sjuttonde.

Satans makropropositioner, satans konnektivbindningar, satans presuppositionshelveten. Vari ligger relevansen?

Tidsfördriv.

Nån textanalys fick jag inte till idag. Istället lyckades jag med bedriften att städa 19,7 kvadratmeter i fyra timmar. FYRA. Bra jobbat även för en smått bakfull pedantisk perfektionist. Vad gör man inte för att slippa plugga. Och renast avlopp vinner. Så det så.

(Undrar om det finns levande organismer i slemklumparna? Dom ser fan ut att innehålla annat än tandkräm och hårstrån.)

Borta bra men hemma bäst.

Vilken lyckad fest igår. Med I love Göteborg över bröstet kirrade jag ordspråkstemat men slapp klä ut mig. Att värdparet bor i ett slott var ju otippat, och knytkalas är fanimig genialiskt! Jag blir som ett barn på julafton och det enda minuset är att gommen vill ha mer än magen förmår. Överflöd och frosseri är plusord på min lista.

Bakfyllan uteblev igen så idag blir det städning, matlagning och, om gud vill, ett stycke textanalys.

Exakt så.

D.M.T.

Ibland blir allting nästan jobbigt tydligt, och jaget som det var och som det blir, och faktiskt också som det är, låter sig betraktas med skarpa konturer. Jag känner och jag gillar det. Musiken känns och tårarna rinner. Bara en sån sak.

Sug min kuk.

Att folk är idioter är ju ingen nyhet. Men idag höll jag på lacka ur på riktigt.

Efter att ha städat korridorköket, dammsugit och moppat golv hela förmiddagen tog jag en slaskig promenad till UB för lite studiero. Ha! Vilket skämt. Hann knappt slå upp boken innan den heliga tystnaden bröts av snack. Det var visst något viktigt. Måste prata. Prata. Prata. Det tog aldrig slut. Det finns grupprum. Eller förlåt. Skyltarna som sitter överallt med orden TYSTNAD och SILENCE är nog bara där som prydnad.

Ett hagelgevär i det läget och vi snackar Virginia Tech.

Rubrik

Efter två timmars föreläsning följt av fyra timmars flitigt läsande i Röda Rummet tog mitt dåliga samvete semester. Firade med spenatsoppa, mammas röst och en näve insikter. Jag har världens bästa familj.

Och det här är en kille som kan.

Innan du dör

Idag är jag en stolt lillasyster: storebror har fått skivkontrakt. Hur coolt är inte det? Gothcountry är det nya hårdrock om du frågar mig.

Samtalet med bror ledde via ett sidospår in på känslan av någonstansmittemellan, den som tycks förfölja mig. Saknar Göteborg mycket för att vännerna där delar min referensram. I Umeå är dom gemensamma nämnarna få, bortsett från det som rör skolan och språkintresset. Hemma är det just det jag saknar, det nördiga, längtan efter mer kunskap och större perspektiv. En fot i varje läger, ha kakan och äta den. The story of my life.

Är jag så jävla udda (eller varför lyser dom andra kakätarna med sin frånvaro?)

One of those days.

It's just one of those days. Everything is fucked, everybody sucks.

(Kunde inte ha sagt det bättre själv. Idag är det synd om mig och jag orkar inte ens försöka.)

Inte en chans.

Kära alliansen!
Jag är en tjej på 25 jordsnurr som pluggar heltid på universitetet. Jag bor i studentkorridor och har en låg hyra, jag äter aldrig ute utan lagar all mat själv och köper ingenting utöver det nödvändigaste. Ändå verkar inte studiemedlet räcka på långa vägar. Det är förmodligen jag som är korkad, men snälla, vill ni förklara hur t ex tv-licensen ska få plats i min studentbudget? Och vad gör jag om jag måste gå till läkaren/köpa dyr medicin, betala hemförsäkringen eller resa hem på loven? Jag är säker på att ni kunniga politiker sitter inne med alla svar.

Vänliga hälsningar
"En orolig student"

(asså det funkar inte jag förstår inte dom räcker inte det går inte)

Ska det va ska det va

en sån här.

Middag.

Det var bättre förr.

Jag pratar mer än någonsin i mobil sen jag flyttade. Både ofta och länge. Bortsett från att räkningarna mer än fördubblats så känns det inte alls ok att örat blir alldeles varmt och det nästan sticker i huden efter ett långt samtal. Så jag googlar.

"Det är nu statistiskt säkerställt att risken att få hjärntumör ökar om man använt mobiltelefon i 10 år eller mer."

"Kjell Hansson Mild, forskare på Umeå universitet, säger: - Man bör aldrig använda någon typ av trådlös telefon om man inte är absolut tvungen."

Alla ledtrådar säger samma sak: Min magkänsla skojar inte. Har precis skaffat hemtelefon, men vad hjälper det när den också är trådlös, och trådlösa telefoner strålar minst lika mycket som mobiltelefoner? Hädanefter blir det back to basics och gammal hederlig sladdtelefon för min del.

(Ja, jag köper skräckpropagandan rakt av.)

Smutsigt pund och lila bräda.

Jag läser igen. Behöver en kontrast till kurslitteraturen och kommer på mig själv med att längta till den där stunden på kvällen innan jag somnar; bara sängen och boken utan dåligt samvete. Har som vanligt en förkärlek för brutala levnadsöden i allmänhet och biografier i synnerhet. Med en klump i magen och täcket upp till hakan slukar jag blod ångest smärta förnedring. För att bokens existens är hoppets vittnesmål. Behöver vetskapen om att någon överlevt.

En oväntad ringsignal från dörrklockan igår fick mig att flyga i taket. Där stod en leende brevbärare med min efterlängtade nya bräda i handen. Så. jävla. snygg. Vill helst bara sätta upp den på väggen och dregla.

Jag ångrar ingenting.

Trotsig obstinat egoistisk oansvarig impulsiv otålig. Baklänges motströms spotta på dom. Står här titta på mig ni som gick åt rätt håll. Jag sa ju att jag kunde ha kakan och äta den.

Jo men visst.

Intensiv dag i skolan med fem timmars föreläsningar. Hemtentapaniken börjar lägga sig i takt med att bitarna trillar på plats. Jag är jätteduktig på att få panik över saker i förväg, för att senare inse att åh fan, det löste sig och jag dog inte. Tror det är av ren självbevarelsedrift som jag är sådär dramatisk. Måla upp ett värsta-scenario och ta ångesten direkt liksom, så kan det bara bli bättre sedan.

Om nästan exakt en månad är jag hemma. Då jävlar.

Bummer.

Kastar mig över SJ:s januarierbjudande om tågbiljetter för 25 spänn. Att få hit sötnosen för kostnaden av en fika låter för bra för att vara sant, och det är det också visar det sig. Bokar, i vanlig impulsiv ordning och utan att tänka, sista helgen i januari. Få se nu... torsdag 29 till söndag den... förste februari. Damn! Och jag kan inte ens skylla på SJ. Ordinarie pris it is, liggplats är dyrt och jag är pank.

Varsågod sötnos: En nattlig fjortontimmars tågresa med sittplats för att vistas i Umeå i tre dagar. Jag är ett monster.

Mitt så kallade liv.

Kursböckerna är nya och dyra och skriker efter uppmärksamhet, så jag sätter mig pliktskyldigt vid skrivbordet efter frukost. Slår upp boken, följer texten med ögonen och tänker på allt utom textanalys. Timmarna ägnas åt datorn, jullovsplaner, telefonsamtal, sms-korrespondens och diverse filosofiska tankeutsvävningar. Vadan detta? Teoretiska perspektiv på sakprosa är ju en riktig nagelbitarthriller!

Just det, jag har skoskav också.

Analyze this.

Textanalys heter kursen som ska förstöra mitt jullov. Sisådär tusen härliga sidor att plöja, varav ett gäng är på engelska och danska (!). Parallellt med det läser vi Skriftlig framställning (ja, mer litteratur!). Den första examinerande hemtentan i Textanalys ska lämnas in 19 december, dvs två dagar efter att mitt "jullov" börjat och jag redan åkt hem till Göteborg. Den andra (och största) hemtentan har deadline 9 januari. Härlig timing med tanke på att jag är i Hemsedal 1-8 januari, och är tillbaka i Umeå först den trettonde. Kul att tentorna annonseras i efterhand och inte finns med på det schema vi fått att gå efter. Men vem fan behöver jullov?

Rockysöndag.

Vaknade med sötnos i mobilen vid halv elva i morse; näst bästa sättet att vakna på (efter sötnos i sängen). Kunde nöjt konstatera att bakfyllan höll sig på mattan för en gångs skull. Lagom bakfulla söndagar har sin charm, med sen frukost, lång varm dusch och skönt slöa timmar i sängen med ett Rocky-album och MTV Sunday Supreme. Jag är lite småkär i Rocky. Halvkass kvinnosyn, lat, gnällig och egoistisk med sjuk stonerhumor. Precis min typ.

Imorgon börjar vardagsmonstret bossa igen. Hej dåligt samvete.

Miss one-track-mind

Nu är det illa. Jag vill ha allt, nu. Sex veckor är en livstid i såna lägen. Det här med tålamod har aldrig varit min grej. Den som väntar på nåt gott väntar fan alltid för länge. I mina dagdrömmar vilar Göteborg i ett magiskt skimmer av fantastiskt sex, ljuvlig dekadens och samtal utan ord riktiga vänner emellan. Ge mig min stad nu!

Till råga på allt upplyser virusprogrammet artigt men bestämt om att vi fått en ny inneboende. En trojansk häst. Yeey! (Fest ikväll. Ryktet säger Guitar Hero, och jag säger my ass.)

Freedom's just another word for nothing left to lose.

Tillbaka på ruta ett. Ett steg framåt och två tillbaka. Med tre veckor kvar till payday har jag bränt det mesta av studiemedlet. Jag borde kanske oroa mig. Istället gör jag vad varje klok människa skulle ha gjort: Köper nya skor.

Goda råd vs. sympatiska nervsystemet 0-1

Det finns ingen logik. Primitiv skräck kontrollerar kroppen och säger åt mig att fly. Om jag vägrar ska jag minsann få betala. Priset är kallsvett, skakningar, flackande blick, ett hjärta som gör sitt bästa för att banka hål i bröstkorgen och - som grädde på moset - en väldigt smickrande mörkröd ansiktsfärg. Dom goda råden säger: Andas! Tala långsamt! Se publiken i ögonen! Mitt sympatiska nervsystem säger: In your face sucker!

Redovisning (läs: tortyr) imorgon. Favorit i repris. Var är alla betablockerare när man behöver dom?

Springa, sprang, sprungit.

Intransitivt verb, stark böjning. Också en del av min söndag. Umeå lockar med perfekt springväder, dvs sol och vindstilla och lagom kallt. But looks can be decieving. Det är halt som satan. Att cykla är plötsligt lika med dödslängtan om man har en cykel som ser ut som min, med löjligt smala racerdäck som förvandlar mig till Bambi på hal is vid dom mest olämpliga tillfällen; oftast när jag korsar en gata med väntande bilar i startgroparna.

Dagens projekt: Umevinterkit. (Ja! En anledning att shoppa med gott samvete!)

Mellow.

Vaknar och tittar ut på en massa vitt. Eller kanske grått. Himlen, marken och hustaken har ungefär samma färg. Umesolen vill tydligen inte fira amerikanska högtider. Tänker på kvällens utstyrsel och skäms i förväg. Tur att min kompis Alkohol har lovat att hålla mig i handen.

Från mitt fönster.

Det e rätt gött faktiskt.

Två tishor, ett linne, en tröja, en tekopp, en ögonskugga och tre låneböcker. Kom jag hem med istället för halloweenutstyrsel. So much for månadsbudget. Men efter att ha stirrat in i garderoben i vanmakt (svart, svart och lite mer svart) många morgnar i sträck var det nog en klok shoppingrunda. Väldigt genomtänkt. Vi säger så.

Tvättmaskinshelvetet strejkar och vill varken starta eller släppa ut min tvätt. Hjälp är på väg sägs det, så jag fördriver lite tid med att inte plugga så länge. Umeå är en snygg stad idag. Solglittrig frost och höstfärger. Van vid Göteborgs regn och blåst tre fjärdedelar av året står jag varje morgon vid fönstret och konstaterar förundrat att det är tamigfan sol idag igen. Kallt är det förstås och kallare lär det bli. Men det e rätt gött faktiskt.

Sentimental bullshit.

Saknar hemma. Saknar trean från Kålltorp till Majorna med iPod, min fars matlagning och alldeles för många frestelser. Saknar svettiga lakan, pizza till frukost och nattliga munchies. Pulverkaffe på salongen, bastakter i laserdimma och billig öl med kärlek en måndag på King's Head.

Tålamod. Nu sova.

Halloweenhets

Jag gör en klassiker. Väntar till sista minuten och blir hysterisk när allt är slutsålt. Stackars mamma får springa runt i Göteborgs överfulla maskeradbutiker, utan resultat. Det är trångt. Det är varmt. Man kan nästan se stressen genom telefonluren. Folk blir som tokiga när det vankas amerikansk högtid. Funderar på att stanna hemma på fredag och låta idétorkan vinna den här gången. Också.

Experimentera.

Många års det-löser-sig-attityd (och en alldeles för snäll mamma) har gjort mig till en duktig spenderare. Det spelar mindre roll om jag får in 15 000 eller 7 400 spänn på kontot den 25e. Det är i båda fallen lika mycket månad kvar i slutet på pengarna. Grejen är att jag nu måste leva på ynka sju och fyra varje månad, i tre år. Aight.

Den här månadens empiriska forskning går ut på att bara köpa verkligt livsnödvändiga saker. Det vill säga mat, hygiengrejer och kanske lite fika i skolan. Full får jag bli på bolagssprit, inte krogensprit. Inget uteätande. Har jag på detta sätt mer än sedvanliga 49 öre kvar på kontot när nästa CSN-bidrag trillar in så är jag en glad student. I annat fall finns det numera jävligt schyssta lyckopiller har jag hört.

Ärligt talat.

Nu knullar dom igen. Jajjemen. Jag som tänkte sova. Bruden låter helt surrealistiskt mycket. Ibland tror jag att dom spelar in porrfilm, för det är ungefär så äkta hennes stön låter. Som porrfilmsstön. Konstigt nog hör jag aldrig nånting från rummen intill, utan bara från våningen ovanför. Och alltid från samma rum. Är det inte dålig r&b (finns det bra?) MTV-style så är det dessa smått komiska knull-ljud.

Nejdå jag är inte alls bitter.

Äntligen!

Fyy faaan va underbart! Tentan är avklarad, och grammatiken därmed avslutad för den här gången. Om det inte blir omtenta förstås, men det känns inte så. Det är en konstig känsla att komma hem och kunna göra vad man vill utan att ha ångest över att man inte pluggar. Bäst att njuta så länge det varar... Ikväll blir det tenta-öl med klassen. Herregud så studentigt :)

Har slutligen tvingats inse att jag inte har råd att åka hem förrän till jullovet. Det är alltså Umeå som gäller fram till 17 december. Det stör mig att flygpriserna är så omotiverat höga, även för studenter. Vad är det för poäng med studentrabatt när det blir lika billigt (eller snarare dyrt!) att flyga på lågflex-biljett?

Börjar känna mig jävligt hemma i rollen som universitetsstuderande. Det var ju, precis som alla sa, inte alls så skrämmande som jag trodde med akademiska studier. Man faller snabbt in i ett nytt tanke- och studiesätt. Frihet under ansvar har väl aldrig varit sannare. Ändå är det inte samma betungande och påtvingade ansvar som under högstadiet och gymnasiet. Det här är ju självvalt, och mestadels både roligt och intressant. Jag har massor av fritid, men lär mig samtidigt mer än jag någonsin gjort tidigare. Det är en kick när man känner att kunskapen fastnar och införlivas med ens egen person och de egna resonemangen. Alla borde testa! För första gången på länge känner jag att jag gör det jag är ämnad att göra. Att stå i videobutik var inte mitt kall i livet om man säger så. Men jag ångrar absolut inte att jag väntade så länge med att börja plugga. Var ju tvungen att leka av mig först i väntan på motivationen.

Har ändå haft nästan löjligt flyt. Skolkade mig igenom gymnasiet, gick ut utan slutbetyg och levde sedan slackerliv i sex år, för att slutligen söka "på skoj" till en utbildning med mycket begränsat antal platser och - fortfarande utan slutbetyg, dvs grundläggande behörighet - kom in direkt. That's how I roll :)

Hur mycket är för mycket?

Grammatik alltså. Känns som om jag tryckt in så mycket i huvet att det inte får plats mer. Först är allting obegripligt, sen trillar några bitar på plats, sen några till, sen får man ett hallelujah-moment när man faktiskt FATTAR nånting, och sen... rör man till allting igen och inser att man bara sett toppen av ett isberg. Jag tror att jag helt enkelt måste chilla nu och låta det vara. Godkänt-gränsen på tentan är 60 %; hur svårt kan det va?

Har börjat läsa Black moon party av Daniel Kellerman. Jävlar va jag garvar! Killen har humor, och igenkänningsfaktorn är sjukt hög. Ett bra tecken på att jag är grammatikskadad är att jag sitter och analyserar satserna i boken omedvetet. Skjut mig! Helt plötsligt noterar jag grammatiska no-no:s som t ex "satsradning". Inte för att jag egentligen stör mig på det i skönlitteratur; det kan tvärtom vara effektfullt. Men att tänka på sånt när man läser en jävla roman, hur friskt är det? Boken utspelar sig i Thailand, dvs där jag skulle ha tillbringat hela februari 2009 om jag inte kommit på den briljanta idén att flytta till fucking nordpolen och bli akademiker istället. Blir ju gött sugen på sandstränder och svampshakes när jag läser om det. Men jag lipar inte - Hemsedal är fina grejer det med.

Längtar tills min bräda kommer hit från andra sidan Atlanten! Ebay is the shit. Nu har jag hela kittet. Hittade Vans-boots på Blocket för 400 spänn också, nypris 2400:- Bara mina skills som fattas. Det gäller att börja i rätt ände, dvs den ytliga :)

Här är underverket, Burton Feather -08

Så jävla originellt.

Nej, jag förstår fortfarande inte riktigt poängen med att ha en blogg. Och nej, jag väntar mig inte att någon ska orka läsa om mitt händelsefattiga studentliv. Så varför joina majoriteten av Sveriges befolkning och börja blogga?

Fan vet. En teori är förstås att min narcissistiska ådra har gaddat ihop sig med min nytända hybris som blivande språkkonsult, och det faktum att jag numera bor 108 mil ifrån det jag kallar "hemma" gör att jag känner behov av en ny sorts (ensidig?) kommunikation. Som min kära kurskamrat uttryckte det: "Poängen med en blogg är att man kan uppdatera sina nära och kära om vad som händer utan att behöva planera in en massa telefonsamtal och upprepa det man sagt till varje ny person man pratar med." Det låter ju vettigt. Förutsatt att någon orkar läsa skiten man skriver.

Så håll till godo kära vänner. Egokanalen har öppnat.