Efter en promenad i solskenet och en pimpad kladdkaka var jag nästan mig själv igen, och när jag kom hem fick jag för mig att leta rätt på en gammal Komvuxtext att ta med till torsdagens seminarium för genusgranskning. Det slutade med att jag satt i säkert två timmar och läste igenom mina fem år gamla inlämningsuppgifter i psykologi, kultur- och idéhistoria, estetisk orientering, historia, religion och svenska. Holy shit.
Om vi säger såhär: Jag har levt i den naiva tron att förmågan att uttrycka sig i skrift är någonting "av naturen givet", och att övning varken gör till eller från. Jag hade fel. Övning gör till, och två års universitetsstudier gör tydligen en jävla massa till. Plötsligt verkar det klokt att låta gamla texter vila i frid i sin byrålåda, på betryggande avstånd från kritiska språkkonsultögon på jakt efter felanvända semikolon och tveksam disposition. (Men uppenbarligen var jag omedvetet genusmedveten redan då, för något generiskt han stod inte att finna i någon av texterna.)
Det blir till att skriva nytt.
söndag, april 11, 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ha. Den där upptäckten har jag också gjort. Jag trodde att universitetsstudier i allmänhet tränade upp det där med att skriva, men nej då. Eller ja, det gör det säkert, men det är också enorma skillnader på min C-uppsats och det jag skriver nu.
SvaraRaderaFast någonstans tror jag också det har med ålder att göra.
Ja, det tror jag också. Man har förhoppningsvis en något mer nyanserad omvärldsuppfattning nu än för fem år sedan...
SvaraRaderaOch dessutom är det ju bara dumt att jämföra akademiska texter med Komvuxtexter (hej eget tyckande utan vetenskapligt belägg!). Vad hade jag förväntat mig liksom?