11.15

Jag tar en lugn och stressfri måndagmorgon; pysslar i köket, kollar mejlen, känner in och tänker framåt. Veckans tyngsta markering i kalendern är ett obligatoriskt artikelseminarium (läs: humflum, läs: walk in the park) på tisdag. Lite avhandlingsläsning på det, kanske ett worddokument med titeln "forskningsplan" och swoosh så är det torsdag och helgen börjar igen. Heja humanistveckan.

Och just det.
Nyss hade jag inget uppsatsämne och nu har jag två.
Jag måste alltså välja och jag är våg.
Jobbigt.

Ett försök till uppdatering.

Två veckor in på utbildningens sista termin har jag fortfarande inget uppsatsämne. Hur mycket jag än vänder och vrider på det, testar nya idéer och pratar med folk, så är det alltid någon pusselbit som fattas. Det känns inte rätt. Och då är det inte rätt.

Ändå är det okej. Ångesten sträcker sig inte längre än till själva ämnet för uppsatsen; att skriva den kommer ju att gå hur bra som helst. Jag känner mig allt mindre som en trevande student och allt mer som en färdig språkkonsult, eller vad fan - en färdig människa. Vuxen. Akademiker. You name it.

Jag löser det här. Också.

Uppsatsämne efterlyses.

Men alltså allvarligt. HUR SVÅRT KAN DET VA?!

.

Jag har nu haft jullov i 16 dagar och

det var 16 dagar sedan jag kände riktig matlust,
16 kvällar sedan jag kunde somna utan problem,
16 nätter sedan jag sov lugnt natten igenom
och 16 morgnar sedan jag vaknade utan ett hugg i magtrakten och vetskapen om att någonting är fel.

Nu undrar jag bara: hur länge till?