Umeå - S03 E05

I måndags morse satt jag på planet med ett jävla hål i bröstet och kunde inte tänka på något annat än det som fattades. Sen landade planet och jag, hålet och resväskan åkte flygbuss och såg hur Umeå förändrats under sommaren. Lite här och var. Lite nya blomrabatter, vägarbeten och en flyttad busshållplats.

Men egentligen var allt sig likt.
På ett dåligt sätt.

Jag mådde dåligt när jag gick genom Ålidhems centrum och kunde varenda stolpe utantill. Mådde dåligt när jag tog hissen upp till tredje våningen, låste upp dörren och möttes av exakt det jag lämnade för tre månader sen. Exakt - fast lite fulare, lite tröttare och med lite mindre färg i färgerna.

När jag gick den välbekanta vägen till universitetet mådde jag fan skit. Ett år till? Hur då liksom.

Men där var klassen, vännerna, verkligheten utanför hålet. Allt var sig likt där också - men på ett bra sätt.

Jag mår redan bättre.

Communique.

Det är min sista kväll i Göteborg. Imorgon lämnar jag hela skiten (ja, exakt) bakom mig och hoppas att hösten i Umeå blir så jävla mycket bättre än stora delar av den här sommaren. Livet har bitchslappat mig hela augusti så man kan säga att jag ligger nere för reparation.

Och så detta satans packande.

Söndag.

Bakfull och blytung och håglös efter gårdagens utflyttningsfest i Kålltorp. Lägenheten var tom på möbler men full med folk; de flesta kände jag inte men de jag kände var jag glad att träffa. Det var längesen, som vanligt. En del människor borde jag verkligen träffa oftare för att de är så jävla härliga. Men det är som det är, det vill säga: det blir aldrig av. Det är tydligen så det är när man är vuxen.

Om man skulle ta och duscha och bli människa nog att förflytta sig medelst kollektivtrafik, lämna filmer på jobbet, hämta nya filmer och kanske spendera kvällen i nya tillhållet - garaget.

(Det är 26 grader i skuggan säger mamma. Jaha.)

Slut.

De senaste fyra veckorna har jag inte deltagit i mitt liv eftersom jag har jobbat. Allting annat stannade upp under tiden; jag blev en bitter jävel med ett påklistrat leende och jag hörde mig själv prata i ett lite för högt - lite för sött - tonläge med ord som egentligen inte kändes som mina. Efter varje arbetspass var jag helt tom: lämna mig ifred bara. Herregud. Get a grip. Jag har faktiskt stått där i sex och ett halvt år och haft ett liv samtidigt, varit lite lagom mysbitter men överlag rätt nöjd.

Vad hände där liksom? Ah just det. Jag började plugga.