Igår fick jag ett plåster på mig på krogen. Det var av den extra klistriga typen och följaktligen svårt att bli av med. Till slut var jag nästan otrevlig och stack iväg med Magda mitt i vår konversation (läs: hans ihärdiga försök att "lära känna mig"). Det hjälpte inte; killen dök upp igen som en jävla gubben i lådan.
Han: Jag kanske missförstod förut, men jag tyckte du verkade vara en tjej som gick att snacka med. Jag tror vi har mycket gemensamt.
Jag: Eh. Hrm.
Han: Erkänn att du tänker "kan inte han bara dra härifrån nu".
Jag (med LÖGN skrivet i neon i pannan): Nej, jag tänker inte på något särskilt faktiskt. Jag är bara trött.
Han: Jag har ingen chans va?
Jag: Det beror på vad du menar med chans. Men om du menar chans att ligga med mig, så nej. Du har ingen chans.
I'm such a bitch, men ibland måste man tala klarspråk.
söndag, september 12, 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Haha! Vilken fantastisk man det var! Tänk vilken uthållighet? Man går långt här i livet med sådan inställning! ;P
SvaraRaderaJa, skam den som ger sig ;) Men själv hade jag typ dött om någon dissade mig på det sättet. Typ gått hem och dragit täcket över huvudet och aldrig mer gått fram till kille...
SvaraRaderaHahaha! Du äger! Pöss
SvaraRadera