Jag vet inte varför jag ens försöker blogga. Jag har ingen lust, ingen tid, inget att blogga om. Alla dygnets ljusa timmar går för första gången någonsin åt till pluggande. När jag inte pluggar kör jag "borde/måste/hinner inte"-spåret på repeat i huvudet tills jag somnar av ren utmattning. Jag är sämst på att hantera stress. Istället för att andas i fyrkant, meditera, äta C-vitamin eller vad fan det nu är folk brukar göra, så låter jag oron och pressen äta upp mig inifrån.
Oron för vad liksom?
Allting går skitbra. Jämt.
Men jag vågar liksom inte tro på det själv.
Jag vill inte tänka på hur det kommer bli att skriva C-uppsats.
onsdag, oktober 13, 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Men det är ingen fara med uppsatsen! :)
SvaraRaderaJag kände efter att vi pratat om det där att jag kanske målat upp det som värre än det är. Jag är bra på att göra sådant.
Det är klart man ska vara lite nervös, men alltså. Tänk på hur många som klarat av att skriva uppsats innan oss. Helt utan problem. Och alla de har inte direkt tillhört begåvningsreserven och ändå klarat det.
Och hur mycket, och vilket sorts jobb det blir beror ju ganska mycket på ämnet. Jag slapp till exempel till min uppsats i princip allt litteraturletande och -läsande eftersom det inte fanns något skrivet om ämnet. Då var jag istället tvungen att komma på bra sätt att undersöka saken på. Andra gånger är det tvärtom.
Och att det tog ungefär 3 år för mig att bli färdig berodde helt och hållet på mig, och mitt absolut frånvarande självförtroende.
Så det ordnar sig! Ingen fara! :)
Haha. Tack för de lugnande orden!
SvaraRaderaTyvärr är jag nog själv rätt bra på att måla upp saker värre än de är. Innerst inne vet jag att uppsatsen kommer fixa sig i slutändan. Jag måste bara panika lite först :)