Refuse - resist!

Jag funderar över det här med ungdomar och subkulturer.

När jag var fjortis var det punken som gällde, rakt av. Vi gick i nitjacka, GettaGrips och trasiga jeans med klorinfläckar. Vi lyssnade på Skitsystem, Mob 47 och Atomvinter och rökte fimpar som andra kastat på marken. Vi hängde på "Pundartrappan" i Nordstan med uteliggarna, drack Vestfyen 3,5:or och mäsk och röjde på spelningar tills blodet och svetten rann. Framför allt var vi politiskt medvetna, D.I.Y. och jävligt arga - på systemet i allmänhet och Svenssons i synnerhet.

Jag kan inte minnas när jag senast såg en fjortispunkare. "Pundartrappan" är numera känd som "Emotrappan" och befolkas av svartsminkade kids i mangainfluerade outfits, tuperat hår och skärsår på armarna. De går på utsålda arenakonserter, lyssnar på My Chemical Romance, Tokio Hotel och annat fjolligt trams. De ägnar sig åt självömkan, konsumerar och stajlar istället för att gå i demonstrationståg, spotta på nazzesvin och sparka uppåt.

Som om inte det vore nog är halva hardcorescenen och plaskar i emoträsket nuförtiden, och min antipati har snart utvecklats till regelrätt emoallergi.

Idag lyssnar på jag Hatebreed.

Keff.

Mitt morgonhumör korrelerar uppenbarligen med vädret. Ingen sol - ingen pepp. Jag känner mig sådär överkörd nu igen.

Idag måste jag plugga ikapp, men har verkligen jättesvårt att koncentrera mig. Jag vill inte läsa genreteori - jag vill shoppa! Alltså hela tiden. Det är som heroin. Sommarkläder. Åh.

Imorgon är det Valborg. Det är gratiskonsert med Umebandet Deportees på campus, så jag testlyssnar på Spotify men blir inte precis blåst av stolen. Det låter typ emo. Indie. Gay. Ge mig Cult of Luna nästa Valborg så lovar jag att jubla. 

:)

Istället för att sitta på föreläsning fick klassen ägna förmiddagen åt att skriva texter i olika genrer. Jag och Lisa valde "sms" och "måltidslitteratur" och hade sjukt roligt åt fjortistugg, generationsklyftor och ett lingvistiskt långkok. Våra färdiga texter blev hur bra som helst, och det bästa är att åtminstone en av dem kommer hamna i händerna på språkvetareliten under konferensen Svenskans beskrivning.

Nu är jag hemma och mellanlandar för lunch. Om en stund ska jag ner till Designhögskolan för att titta på när "vår" designstudent imponerar på representanter från Tetra Pak. Det är fullt upp nuförtiden och jag lipar inte ett dugg.

På. Av. På!

Sms-pip: Nu vill Linn plötsligt med igen :) nu får vi bestämma datum ;) massa kyssar

Jahopp. Så var jag inte ensam tjej längre. Guess it's ON.

Skulle inte tro det.

Sommaren närmar sig och historien upprepar sig; för vilken gång i ordningen vet jag inte. Amsterdam is off. Inte själva resan - den blir av. Jag ska bara inte med längre. Det som började som en mysig par-resa med fina vänner har nämligen utvecklats till en grabbresa av typen "fullt ös medvetslös", och jag är inte ens lite sugen.

Frågan är: Vad ska jag göra istället?

Tolv kilometer senare:

Morfin är för knarkare. Jag kör på ENDORFIN! (Behöver jag säga att det gick bra?)

Snart är det sommar.

Igår fick jag veta att jag får fyra veckors heltid som andreman (läs: kvällspass = OB) i sommar. Jag slipper alltså butikschefsångesten och säkrar semesterbudgeten genom att rätt och slätt stå i kassan och hyra ut film. Det är inte klokt vad bra jag har det!

Och på löpfronten: Missar man Göteborgsvarvet får man nöja sig med Midnattsloppet. Jag är anmäld, älskling är anmäld och motivationen är på topp. Idag firar jag med LÅNGDISTANS!

Lördag.

Igår:
...köpte jag två sommarklänningar och ett par sandaler.
...var jag och den ena klänningen på fest med världens bästa (och nördigaste) klass.
...kom peppen tillbaka.

Idag:
...är jag bara lite bakis.
...älskar jag mitt iTunesbibliotek.
...är jag allmänt nöjd.

Fredag.

Eh... vad fan hände med solen? Jiddra inte - vi ska faktiskt grilla!

Sen kan man ju även undra vad som hände med peppen. En inlämnad tenta, ett nystädat rum, en stundande partyhelg och Tallest man on earth i högtalarna borde ge mig lyckoruset Allan. Men nu är det tydligen hormoniell berg-och-dal-bana som gäller.

FUCK THAT!

Text.

Jag borde egentligen ägna dagen åt att förbereda morgondagens muntliga redovisning. Jag ska trots allt prata i femton jävla minuter, helt ensam - all eyes on me. Nog för att jag har sjukt mycket text i både handskriven och elektronisk form, men som varje luttrad humaniorastudent vet är det en konst i sig att uttrycka minsta möjliga innehåll med största möjliga antal tecken (cynisk? vem? jag?). Alltså har jag inte nödvändigtvis så mycket att säga.

Istället för att plugga har jag ägnat förmiddagen åt att språkgranska slash redigera ett pressmeddelande åt brorsans band, som släpper skiva femte maj. Texten var ganska bra från början, men när jag gått loss på den med en delikat blandning av yxa och fingertoppskänsla var den såklart ännu bättre - och helt oigenkännlig. That's what you get from hiring a språkkonsult.

Igen.

Åh fy helvete vad trött jag är på långsökta resonemang på fikonspråk, hårklyverier om låtsasproblem och kosmetiska Harvardparanteser bara för att. Det borde vara olagligt att tvinga folk att skriva hemtentor med mindre än en månads intervall. Ändå sitter jag här - inomhus bland artiklar, anteckningar och uppslagna böcker - och försöker fast jag spyr på mig själv och min tröttsamma ambitionsnivå. Vem fan bryr sig, egentligen?!

Jag, tydligen.

Språk och kön.

"I en av våra äldsta lagar, Äldre Västgötalagen från 1200-talet, slås det fast att det är straffbart att påstå att en man haft sex med en annan man, eller att kalla en kvinna för hortuta."

Haha. Jävla hortuta! Det borde man testa i en skolkorridor.

13.00

Min mikrosläng av vårdepp verkar lyckligtvis ha ebbat ut - jag kände till och med lite vårpepp idag när jag gick hem från skolan i solskenet till ljudet av fågelkvitter. Och om vädrets makter står på vår sida blir det premiärgrillning bland snödrivorna på Emmas gård nästa fredag (eller hur Emma?). Får man ingen vår serverad så får man se till att ta sig vår på egen hand.

Nu har jag en härlig genustenta att sysselsätta mig med. Jag ska bara...

Onsdag kväll:

Blåbärs-scones med smör, ost och skivad kiwi. OMG!

(Tack Norrmejerier för receptet - ni fullkomligt utklassar Arla i kategorin "baksidestexter på mjölkpaket".)

Säg "generiskt han" en gång till och jag skjuter mig själv.

Efter att ha läst ett helt gäng artiklar om sexistiskt språk började jag nästan känna mig lite upplyst - vi kanske faktiskt är omgivna av könsdiskriminerande texter överallt och hela tiden. Fint, tänkte jag, om det är så uppenbart var problemet ligger så ska väl till och med jag klara av att genusanalysera en text. Det är ju bara att leta upp en härligt sexistisk text att sätta tänderna i och go nuts. Jo. Tjena. Antingen är det min genusmedvetenhet som är totalt eftersatt (troligt) eller också är 99 % av texterna i min omgivning sjukt jämlikt skrivna (också troligt), för sexismen lyser verkligen med sin frånvaro.

När den här kursen är slut ska jag med glädje, och för all framtid, överlämna ansvaret för genusforskning till någon som faktiskt gives a fuck.

Past is prologue.

Efter en promenad i solskenet och en pimpad kladdkaka var jag nästan mig själv igen, och när jag kom hem fick jag för mig att leta rätt på en gammal Komvuxtext att ta med till torsdagens seminarium för genusgranskning. Det slutade med att jag satt i säkert två timmar och läste igenom mina fem år gamla inlämningsuppgifter i psykologi, kultur- och idéhistoria, estetisk orientering, historia, religion och svenska. Holy shit.

Om vi säger såhär: Jag har levt i den naiva tron att förmågan att uttrycka sig i skrift är någonting "av naturen givet", och att övning varken gör till eller från. Jag hade fel. Övning gör till, och två års universitetsstudier gör tydligen en jävla massa till. Plötsligt verkar det klokt att låta gamla texter vila i frid i sin byrålåda, på betryggande avstånd från kritiska språkkonsultögon på jakt efter felanvända semikolon och tveksam disposition. (Men uppenbarligen var jag omedvetet genusmedveten redan då, för något generiskt han stod inte att finna i någon av texterna.)

Det blir till att skriva nytt.

Va fan liksom.

Idag skiner solen på blå himmel, jag är bjuden på födelsedagsfika hos fina Emma (grattis!) och jag har ytterligare två lediga dagar framför mig innan genusfrågan ska stötas och blötas till förbannelse igen. En härlig söndag helt enkelt, kan man tro. Men nejdå. Istället: blytungt huvud, PMS, mensvärk och vårtrötthet med tillhörande olust och svarta tankar. Det hjälper inte att sova, vakna, äta, springa, plugga, försöka eller förneka.

Vad fan hjälper då?!

Man kan inte annat än älska våren.

Norrland är fint så här års.

Någonting hände med min dygnsrytm under påsklovet och jag kommer inte längre upp på morgonen. Trots att jag lägger mig i rimlig tid dödar jag väckarklockan på första pipet, vänder mig om och sover vidare. Och när jag vaknar nästa gång är klockan ångestmycket, jag är fortfarande lika slö och inte det minsta sugen på att möta dagen, världen eller människorna i den. Jag som precis börjat gilla mina tidiga morgnar.

Jag har en massa sidor kurslitteratur att läsa, men jag behöver bara kasta en blick ut genom fönstret för att tappa allt vad lust heter. Allting är grått; snön är en smutsig, patetisk kvarleva från en årstid som inte vill släppa taget, och den alltmer synliga asfalten pryds av lerigt grus, smältvatten och oändliga mängder hundbajs.

Om ni frågar mig så är sommaren j ä v l i g t långt borta. /Bitterfittan

Åt fel håll.

Det blev ett påsklov i Göteborg utan sol och vårvärme. Det regnade och blåste mest hela tiden, men snön var åtminstone borta och plusgraderna ett faktum. Och förutom vädret var precis allting precis så bra som jag hade föreställt mig: vännerna, festerna, familjen och kärleken. Det var med tungt hjärta jag klev på planet mot jävla Umeå via jävla Stockholm för sista jävla gången den här terminen. 

Här uppe är det vinter och nya kursen heter Genusperspektiv på språk - behöver jag säga opepp?