Bara det mest nödvändiga.

07.00 slog jag upp ögonen i beckmörkret, med en enda tanke i huvudet: Hemresa! För första gången på evigheter orkade jag bry mig tillräckligt för att raka benen, måla naglarna och sätta på mascara. Göteborg är värt det.

Nu kommer taxin om 45 minuter och jag undrar stilla hur två resväskor, en snowboard och en ryggsäck med handbagage ska få plats i två händer. Jag är bra på många saker. Packa är inte en av dom.

Processen.

Stress övergår i sömnlöshet övergår i panikångest övergår i envishet övergår i en textanalys.

Kanske finns det ett ljus i slutet av tunneln. Och kanske blir det jullov även för mig.

Det stora vita.

Skulle bara gå och handla. Få lite luft efter en dag framför datorn. Gick tio meter, tvärvände, rusade in igen och bytte om till träningskläder. Med sex timmars textanalys i ryggen och bomull under fötterna hoppade, pulsade, flög jag runt Ålidhem i vinterskrud. December klär i vitt och jag är fortfarande endorfinad. Snö åt folket!

Stressfläsk

Om sex dagar åker jag hem. Jag borde vara glad, förväntansfull, otålig, men känslan som dominerar är stress. Jag vill inte ta med skolan hem. Är färdig med både skriftlig framställning och hemtentan i textanalys, men vad hjälper det när textanalysfettot hänger över mig som en ohanterlig massa?

Someone put me out of my misery.

Raoul Duke said it best.

Panic. It crept up my spine like the first rising vibes of an acid frenzy.

Osammanhängande anteckningar och allmän förvirring sammanfattar läget rätt bra. Jag trodde att textanalysen börjat ta form. Jag trodde fel. Panik är - milt uttryckt - vad jag känner inför utsikten att bli klar innan den sjuttonde.

Satans makropropositioner, satans konnektivbindningar, satans presuppositionshelveten. Vari ligger relevansen?

Tidsfördriv.

Nån textanalys fick jag inte till idag. Istället lyckades jag med bedriften att städa 19,7 kvadratmeter i fyra timmar. FYRA. Bra jobbat även för en smått bakfull pedantisk perfektionist. Vad gör man inte för att slippa plugga. Och renast avlopp vinner. Så det så.

(Undrar om det finns levande organismer i slemklumparna? Dom ser fan ut att innehålla annat än tandkräm och hårstrån.)

Borta bra men hemma bäst.

Vilken lyckad fest igår. Med I love Göteborg över bröstet kirrade jag ordspråkstemat men slapp klä ut mig. Att värdparet bor i ett slott var ju otippat, och knytkalas är fanimig genialiskt! Jag blir som ett barn på julafton och det enda minuset är att gommen vill ha mer än magen förmår. Överflöd och frosseri är plusord på min lista.

Bakfyllan uteblev igen så idag blir det städning, matlagning och, om gud vill, ett stycke textanalys.

Exakt så.

D.M.T.

Ibland blir allting nästan jobbigt tydligt, och jaget som det var och som det blir, och faktiskt också som det är, låter sig betraktas med skarpa konturer. Jag känner och jag gillar det. Musiken känns och tårarna rinner. Bara en sån sak.