Happy aging to me.

Idag fyller jag 17. Åtminstone om man ska tro siffran på födelsedagskortet jag fick av söta Linn och Isabelle. Min egentliga ålder är väl ändå helt oväsentlig. Jag slutade räkna vid 25 och jag har absolut ingen åldersnoja. Jag har ju all tid i världen att fixa stadig inkomst, hitta en livspartner och get cracking med fortplantningen.

Eller också inte.

Den uteblivna 25-årskrisen hann visst ikapp mig till slut.
Paniken.
Hur länge är man egentligen fertil som kvinna?
Vem fan vill få sitt första barn vid 35?
Hur hittar man en tänkbar partner när ens mentala kravlista blir längre för varje år som går?
Varför fortsätter avståndet att öka mellan mig och vännerna, trots att jag inte flyttar på mig?
Hur hittar man nya likasinnade?

Svaret på allt ovanstående: inte en jävla aning. Men jag tänker åtminstone ha roligt fram tills jag kommer på det.