All hail the tradition.

När ska jag lära mig att inte försöka pracka på andra mina "sanningar"? Jag lyckas ju aldrig ändå. Nu ska en nära vän som precis blivit pappa stå i kyrkan och medverka till att ungen blir döpt i Faderns, Sonens och den helige Andens namn. Behöver jag nämna att min vän inte är troende? Det är inte barnets mamma heller, men hon ska prompt döpa ungen ändå. Jag FÖRSTÅR verkligen inte. Ett dop/kyrkbröllop/en konfirmation för någon som inte är kristen känns för mig fruktansvärt fel. Man skulle ju inte komma på tanken att gifta sig muslimskt, judiskt eller hinduistiskt, och vad är egentligen skillnaden?!

Missförstå mig rätt: Jag har ingenting (nåja...) emot religioner och troende människor som utövar dessa. Däremot har jag något emot ICKE-troende människor som står och ljuger i kyrkan med hänvisning till traditionen. Jag måste bara lära mig att goda argument inte biter på Svenssons, för Svenssons, liksom döda fiskar, flyter med strömmen.

Men inget ont som inte för något gott med sig. Jag har ÄNTLIGEN fått tummen ur och gått ur Svenska Kyrkan. Hallelujah!