It's all over now, baby blue

Flygresan tillbaka till Umeå blev ett kapitel för sig. Det började redan vid bagageinlämningen, där tanten var en surfitta och krävde mig på 360 kronor för övervikt. Hallå?! Jag är en fattig student som är tvungen att förflytta hela mitt liv över halva Sverige över sommaren! Att packa lätt är inte ett alternativ. Kärring. Sedan upptäckte vi i sista sekunden att hon satt på fel etiketter på mina väskor, etiketter som talade om att väskorna skulle till TALLINN. Jag vågar knappt tänka på hur det kunde ha slutat.

När jag äntligen lämnat in väskorna och betalat den sura avgiften var det bara minuter kvar tills planet skulle lyfta. Jag hörde mitt namn ropas upp i högtalarna över hela Landvetter medan jag rusade genom säkerhetskontrollen och gaten. Sen somnade jag på planet, vaknade i Stockholm, tog min väska och gick in på Arlanda. Tänkte köpa en flaska vatten, men när jag skulle betala kunde jag inte hitta plånboken någonstans. Panikslagen rusade jag tillbaka till gaten och efterlyste den som kvarglömd på planet. Medan jag väntade på besked tog jag upp mobilen för att vara redo att ringa till Landvetter och efterlysa den även där. Det var bara det att mobilen var avstängd efter flygresan. Jag brukar ha svårt att minnas min pinkod, och i mitt stressade tillstånd var det totalt blankt. Så. Jag lyckades slå in fel kod tre gånger och därmed spärra mobilen. Jag var inte långt från att börja lipa, men just då dök killen i gaten upp med min plånbok i handen.

Resten av resan var odramatisk. Jag kom hem i ett stycke med väskor och allt. Och nu har allvaret börjat igen; csn-budget, korridorboende och nya kursen webbmedier. Och håll i hatten - det ska bloggas på skoltid!