Det våras för hundbajset.

För er som undrar: Ja, vi har fortfarande snö. Och det som gömts i snö... är fantastiska mängder hundbajs. Våren i Umeå liknar ingenting jag tidigare upplevt, och jag måste säga att jag gillade den norrländska vintern bättre. Snön var åtminstone fin så länge den var vit.

Jag var ute och sprang igen nu på kvällen. Sist gick det skitdåligt, idag gick det bättre. Grundkonditionen sitter ju där den sitter. Har man en gång "börjat från början" och tagit sig igenom flåset, mjölksyran och illamåendet, så krävs det ett enormt långt uppehåll för att hamna på ruta ett igen. Thank god.

Nu dusch och veckans höjdpunkt: Entourage.

Ytskiktet.

Usch, jag är så slö så det liknar ingenting. Kommer knappt ur sängen på morgonen, och sen tar det två timmar att få sömnen ur ögonen. Jag behöver en seriös uppryckning. Dags att börja träna igen (ja, va fan hände där?!) och kanske pressa lite i solariet såhär inför strandsäsongen. Inte för att det hjälper i mitt fall, men det känns åtminstone bättre.

Ett två tre pepp: ut och springa!

Chill & grill.

Vårvärmen har äntligen kommit, så nu kan man gå i linne även här. Det var på tiden. Igår grillade vi, och frossade i ryggbiff, potatissallad och halloumi. En och annan öl fick också plats. Svinnajs! Vi skulle egentligen gå på husfest på Berghem, men vi var bara där och vände. 2000 personer i ETT korridorshus = dålig idé. Det var svårt att inte associera till Backabranden.

Idag ska jag bara njuta av min bakissöndag. Because I'm worth it.

Bildbeviset.

Abstinens.

Dagen började bra: Redan före frukost hade jag slängt i en maskin tvätt, dammsugit rummet och bytt lakan. Efter frukost fortsatte jag med att våttorka, moppa golv, skura badrummet och tvätta en maskin till. Sen åt jag lunch. Och sen var tydligen dagens duktighetskvot fylld, för jag kände ett starkt behov av att gå i affärer.

En dålig idé, kan man tro, men hör och häpna: Jag kom hem tomhänt! Eller rättare sagt med en massa kassar, men dom innehöll bara öl, mat och hygienartiklar. Jag intalar mig själv att jag varit duktig, men om sanningen ska fram hittade jag inte ett skit värt pengarna.

Slutsats: Ibland är det en ekonomisk fördel att bo i en liten stad.

Skam den som ger sig.

Det tog två dagar av blod, svett, tårar och vanmakt. Det krävdes en handfull hjälpsamma människor och fem olika pumpar. Men nu är målet nått: Jag har luft i däcken!

Racerventiler är tydligen lika exotiskt som spårvagnar här i Umeå.

Förnedringstv ja tack.

Jag insåg nyss att två (av de få) program jag faktiskt gillar att kolla på är "Rent hus" och "Du är vad du äter". Är det riktigt friskt, att gilla att titta på när andra städar och går på diet? Tveksamt, men jag kan inte hjälpa det. Jag njuter av att se andras misär och veta att jag gör det så jävla mycket bättre själv.

(Om du är så lat/dum/muppig att du inte städar ditt hem på tio år, alternativt lever på chips, kakor och pizza tills du ser ut som Anna Book, skyll dig själv. Väljer du sedan att fläka ut ditt misslyckande på bästa sändningstid för hela svenska folket, så säger jag bara: Tack för underhållningen!)

Jag vill ju bara vara ifred.

Det här med att bo i korridor. Det har ju sina fördelar; det är billigt, man behöver inte skaffa några möbler eller köksutrustning, och ... ja, det var fördelarna. En del skulle säkert se det som en fördel att man träffar mycket folk, och alltid har nån att prata med. Men nej. Jag har redan gjort den biten, bott i kollektiv och blivit tvångssocialiserad dygnet runt. Numera vill jag själv välja vilka jag umgås med och när. Jag vill med andra ord inte konversera på knagglig engelska med turkiska utbytesstudenter medan jag lagar mat. Jag är heller inte jättesugen på att diska både innan och efter jag använder grejerna, för att folk inte kan diska ordentligt. Att skölja av disktrasan är tydligen också för jobbigt. Jag lovar, den lever.

Slutsats: För att gilla att bo i korridor bör du vara högst 21, inte ha några krav på mathygien, vara extremt social i alla lägen (även när du är bakfull, magsjuk, tentastressad eller ledsen), och, slutligen, gärna tala engelska i tid och otid (även när du är bakfull, magsjuk, tentastressad eller ledsen) utan att besväras av att den du talar med bara begriper hälften av vad du säger.

Visst är ni lite avundsjuka?