Medan jag varit borta och sysslat med annat med andra människor på annat håll, har allting förändrats här i min gamla stad. På ytan är allt sig likt; människorna är de samma och på sätt och vis är de fortfarande mina, fast i verkligheten är jag inte längre en del av deras sammanhang. Det är barn och sambor och bostadsrätter och kollektiv och hundar och husköp och kärlek och vattentäta skott - idel nya sammanhang och jag ingår inte, får inte riktigt plats, är inte alldeles säker på att jag vill ha en plats, i något av dem.
Egentligen är det inte ett dugg konstigt - det är ju jag som lämnat dem och inte tvärtom. Lik förbannat vill jag skrika rakt ut.
tisdag, december 28, 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
I mitt liv har du fortfarande kvar din plats gumman!
SvaraRaderaDet kommer du alltid att ha, hur länge du än försvinner iväg :) Så det så!
Hoppas Nicole blir frisk snart så vi kan hinna umgås mycket innan du smiter iväg igen!
Jag är bara ett telefonsamtal bort.. Don´t forget =)
SvaraRaderaKramar