Ensam hemma.

Medan jag varit borta och sysslat med annat med andra människor på annat håll, har allting förändrats här i min gamla stad. På ytan är allt sig likt; människorna är de samma och på sätt och vis är de fortfarande mina, fast i verkligheten är jag inte längre en del av deras sammanhang. Det är barn och sambor och bostadsrätter och kollektiv och hundar och husköp och kärlek och vattentäta skott - idel nya sammanhang och jag ingår inte, får inte riktigt plats, är inte alldeles säker på att jag vill ha en plats, i något av dem.

Egentligen är det inte ett dugg konstigt - det är ju jag som lämnat dem och inte tvärtom. Lik förbannat vill jag skrika rakt ut.

Vacker vinter.

I nio fall av tio väljer jag Göteborg framför Umeå, men när det kommer till vädret under vinterhalvåret vinner Umeå med hästlängder. 

Här snöar det - men töar inte. 

Här är snön vit istället för grå. 

Här promenerar man genom vackra vinterlandskap när man ska någonstans istället för att svära över kollapsad spårvagnstrafik. 

Det är min tredje vinter här uppe och min fascination för snö är fortfarande oändlig.

Perseverance.

Med bara en uppsats och en salstenta kvar innan jullovet borde till och med jag kunna andas lugnare. Istället vägrar jag tro att någonting är enkelt; tänker för mycket, i cirklar och låter ursäkt efter ursäkt stå i vägen för görandet. Det blir kaffe, clementiner, pepparkakor och P3 Dokumentär där det borde vara skrivande av engelsk text för specifik målgrupp.

En motorväg i hjärnan och en mage som en sten.

Tjackigt.

Tröttsamt. 

Driiiv.

Eftersom att.

Apropå ingenting: är det bara jag som lagt märke till att väldigt många bloggare, journalister och annat löst folk konsekvent låter ordet eftersom följas av ordet att?

Typ: "Jag tänker på sådana saker eftersom att jag är språknörd."

Språkmänniskan i mig gnäller lite varje gång jag ser det.
Jag ba hallå?
Vad är grejen?
Tror folk att det heter så?

Och så de naturliga följdfrågorna:
Kan det vara en ny form av hyperkorrektion?
Hur länge har det pågått?

Och - viktigast av allt:
Smittar det?

Nyp mig.

Helt otippat var det och fort som fan gick det, men hursomhelst: jag har en praktikplats! Och inte vilken praktikplats som helst utan en flashig, fläskig sådan mitt i (myndighets)smeten, mitt i stan - med egen arbetsplats och bland kompetenta människor som redan fattat grejen.

Det här kan bli hur bra som helst.

Tvära kast.

Håglös, trött och uppgiven inför det mesta kom jag hem från skolan idag; åt middag, sov middag och sköt envist upp pluggandet, en ursäkt i taget.

Sedan ringde jag mamma.
Fick en idé, två idéer, en stor portion hopp och en liten ljusning långt borta i praktikplatstunneln.

Sedan ringde Nina.
Idén fick respons, växte och fick fasta konturer.
När jag la på luren efter en och en halv timme var det med ett leende på läpparna.

Sedan kollade jag mejlen.
Herrejävlar skojar du med mig?!
Vis av erfarenhet håller jag käften om resten, tillsvidare, men om vi säger såhär: 
Den där lilla ljusningen blev precis löjligt mycket större.

Konsten att disponera sin fritid.

Igår sov jag tills jag vaknade för första gången på länge. Jag hade någon sorts idé om en lugn, skön fredag med bara mitt eget välmående i fokus: Ut och springa, baka kanelbullar, laga en god middag och sedan gå på fest. Tyvärr hade jag inte minsta lust att springa så det var mest segt och sedan tog det bokstavligt talat halva dagen att baka bullar och sedan kom jag på att jag glömt köpa ris och fick gå tillbaka till affären och till sist lyckades jag förstöra maten genom att överdosera chilipasta.

Korridorfesten på kvällen var dock trevlig och vid tvåtiden i natt såg det nästan ut att bli en tvådagars, men hey, vem försöker jag lura? Those days are gone. Jag blir ju bakfull nuförtiden which translates into sängläge.