Eftersom att.

Apropå ingenting: är det bara jag som lagt märke till att väldigt många bloggare, journalister och annat löst folk konsekvent låter ordet eftersom följas av ordet att?

Typ: "Jag tänker på sådana saker eftersom att jag är språknörd."

Språkmänniskan i mig gnäller lite varje gång jag ser det.
Jag ba hallå?
Vad är grejen?
Tror folk att det heter så?

Och så de naturliga följdfrågorna:
Kan det vara en ny form av hyperkorrektion?
Hur länge har det pågått?

Och - viktigast av allt:
Smittar det?

Nyp mig.

Helt otippat var det och fort som fan gick det, men hursomhelst: jag har en praktikplats! Och inte vilken praktikplats som helst utan en flashig, fläskig sådan mitt i (myndighets)smeten, mitt i stan - med egen arbetsplats och bland kompetenta människor som redan fattat grejen.

Det här kan bli hur bra som helst.

Tvära kast.

Håglös, trött och uppgiven inför det mesta kom jag hem från skolan idag; åt middag, sov middag och sköt envist upp pluggandet, en ursäkt i taget.

Sedan ringde jag mamma.
Fick en idé, två idéer, en stor portion hopp och en liten ljusning långt borta i praktikplatstunneln.

Sedan ringde Nina.
Idén fick respons, växte och fick fasta konturer.
När jag la på luren efter en och en halv timme var det med ett leende på läpparna.

Sedan kollade jag mejlen.
Herrejävlar skojar du med mig?!
Vis av erfarenhet håller jag käften om resten, tillsvidare, men om vi säger såhär: 
Den där lilla ljusningen blev precis löjligt mycket större.

Konsten att disponera sin fritid.

Igår sov jag tills jag vaknade för första gången på länge. Jag hade någon sorts idé om en lugn, skön fredag med bara mitt eget välmående i fokus: Ut och springa, baka kanelbullar, laga en god middag och sedan gå på fest. Tyvärr hade jag inte minsta lust att springa så det var mest segt och sedan tog det bokstavligt talat halva dagen att baka bullar och sedan kom jag på att jag glömt köpa ris och fick gå tillbaka till affären och till sist lyckades jag förstöra maten genom att överdosera chilipasta.

Korridorfesten på kvällen var dock trevlig och vid tvåtiden i natt såg det nästan ut att bli en tvådagars, men hey, vem försöker jag lura? Those days are gone. Jag blir ju bakfull nuförtiden which translates into sängläge.

Tillbaka på ruta ett.

Efter fyra veckors hoppfylld väntan får jag ett negativt besked från min tänkta praktikplats. Nu är det alldeles blankt i huvudet. Att tänka ut en ny plan känns ungefär lika enkelt som att bestiga Mount Everest.

Och hur jag än funderar kan jag inte komma på något ämne till min argumentative essay. Jag är så fed up with writing in English. Sick of it. Låt mig göra något hjärndött istället, som att plugga vokabulär. Det verkar nästan roligt i jämförelse.

It never rains but it pours.

Det var en gång en flygresa som gick käpprätt åt helvete.

När planet mellanlandade i Stockholm för att tanka och släppa av och på passagerare ropade flygvärdinnan ut i högtalarna: "idag har vi väldigt många som vill till Göteborg, så om det är någon här på planet som inte har så bråttom att komma fram så betalar vi hotell här i Stockholm över natten plus en ersättning på 125 euro, om ni åker med ett plan imorgon istället."

Antagligen hade Malmö Aviation dubbelbokat planet av misstag så att en massa resenärer som köpt biljetter inte hade någon sittplats. Jag övervägde nästan att nappa på erbjudandet. Men nej. Jag ville bara hem, fort som fan.

När vi äntligen skulle landa i Göteborg ropade piloten ut i högtalarna att det kunde bli en del turbulens eftersom det blåste kraftigt.

Jo. Tjena.

Det kändes som att sitta i ett leksaksflygplan som någon jagade med en hårtork. Magen höll på att vända sig ut-och-in. Sen började planet plötsligt luta uppåt igen, bort från marken. Motorerna varvade på som satan och vinden kastade planet hit och dit medan ljusen från Göteborg och Landvetter försvann ur min åsyn igen och allting blev svart.

Efter ungefär tio minuters total förvirring hördes piloten ur högtalarna igen: "Ja, som ni märker kan vi inte landa just nu. Det är för blåsigt. Vi hoppas på att kunna landa på någon närliggande flygplats, men avvaktar tills vi fått ett klart besked."

Paniken. Instängd i ett plan uppe i luften på obestämd tid, med obestämd destination. Och dessutom kissnödig.

Efter ytterligare tjugo minuters nervöst väntande kom domen: "Vi kommer att landa i Malmö. Det blir busstransport därifrån till Göteborg."

Come again? Jag orkar inte.

I Malmö fick vi stå i över en timme och knuffas med resenärer från tre andra plan i samma belägenhet medan vi väntade på att bussarna skulle komma.

Det regnade.
Det var snorkallt.
Folk var stressade, arga och dumma i huvudet.
Jag var för trött för att orka bry mig.

De tre första bussarna som anlände fick vi inte gå ombord på, eftersom reseledare från SAS och City Airlines klippte dem mitt framför näsan på tjejen från Malmö Aviation. Trots att vårt plan landat minst 40 minuter före deras. Jag frös som en gnu men orkade knappt bli förbannad. Det var så många andra som skötte den biten åt mig.

Till slut kom det en buss som vi tilläts gå ombord på och halv ett på natten påbörjade vi den alltid lika tröstlösa resan Malmö-Göteborg. Värkande knän, tjattrande tanter och smattrande regn mot rutan. Jag hann tänka ganska många gånger att en natt på hotell i Stockholm och 125 euro extra i plånboken kanske inte hade varit så tokigt ändå.

Klockan fyra på morgonen var vi framme i Göteborg.
Idag ringde de från Malmö Aviation och erbjöd mig psykologhjälp.
Jag tackade nej.
Jag tänker snarare t-r-ö-s-t-s-h-o-p-p-i-n-g.

Overload.

Det är mycket nu.
Jag hinner knappt andas.
Glädjande besked varvas med tråkiga; pluggandet känns som ett maraton på en häcklöpningsbana, där jag saxar snyggt över ett gäng hinder bara för att sekunden senare trassla in mig fullständigt, förlora en massa tid och se de andra löparna försvinna bort mot horisonten.

Det är lite för mycket nu faktiskt.
Men 22.15 i kväll landar jag i Göteborg.
Jag tar med mig pluggandet men det känns ändå som semester.
Bara att få vara hemma.