11.15

Jag tar en lugn och stressfri måndagmorgon; pysslar i köket, kollar mejlen, känner in och tänker framåt. Veckans tyngsta markering i kalendern är ett obligatoriskt artikelseminarium (läs: humflum, läs: walk in the park) på tisdag. Lite avhandlingsläsning på det, kanske ett worddokument med titeln "forskningsplan" och swoosh så är det torsdag och helgen börjar igen. Heja humanistveckan.

Och just det.
Nyss hade jag inget uppsatsämne och nu har jag två.
Jag måste alltså välja och jag är våg.
Jobbigt.

Ett försök till uppdatering.

Två veckor in på utbildningens sista termin har jag fortfarande inget uppsatsämne. Hur mycket jag än vänder och vrider på det, testar nya idéer och pratar med folk, så är det alltid någon pusselbit som fattas. Det känns inte rätt. Och då är det inte rätt.

Ändå är det okej. Ångesten sträcker sig inte längre än till själva ämnet för uppsatsen; att skriva den kommer ju att gå hur bra som helst. Jag känner mig allt mindre som en trevande student och allt mer som en färdig språkkonsult, eller vad fan - en färdig människa. Vuxen. Akademiker. You name it.

Jag löser det här. Också.

Uppsatsämne efterlyses.

Men alltså allvarligt. HUR SVÅRT KAN DET VA?!

.

Jag har nu haft jullov i 16 dagar och

det var 16 dagar sedan jag kände riktig matlust,
16 kvällar sedan jag kunde somna utan problem,
16 nätter sedan jag sov lugnt natten igenom
och 16 morgnar sedan jag vaknade utan ett hugg i magtrakten och vetskapen om att någonting är fel.

Nu undrar jag bara: hur länge till?

Ensam hemma.

Medan jag varit borta och sysslat med annat med andra människor på annat håll, har allting förändrats här i min gamla stad. På ytan är allt sig likt; människorna är de samma och på sätt och vis är de fortfarande mina, fast i verkligheten är jag inte längre en del av deras sammanhang. Det är barn och sambor och bostadsrätter och kollektiv och hundar och husköp och kärlek och vattentäta skott - idel nya sammanhang och jag ingår inte, får inte riktigt plats, är inte alldeles säker på att jag vill ha en plats, i något av dem.

Egentligen är det inte ett dugg konstigt - det är ju jag som lämnat dem och inte tvärtom. Lik förbannat vill jag skrika rakt ut.

Vacker vinter.

I nio fall av tio väljer jag Göteborg framför Umeå, men när det kommer till vädret under vinterhalvåret vinner Umeå med hästlängder. 

Här snöar det - men töar inte. 

Här är snön vit istället för grå. 

Här promenerar man genom vackra vinterlandskap när man ska någonstans istället för att svära över kollapsad spårvagnstrafik. 

Det är min tredje vinter här uppe och min fascination för snö är fortfarande oändlig.

Perseverance.

Med bara en uppsats och en salstenta kvar innan jullovet borde till och med jag kunna andas lugnare. Istället vägrar jag tro att någonting är enkelt; tänker för mycket, i cirklar och låter ursäkt efter ursäkt stå i vägen för görandet. Det blir kaffe, clementiner, pepparkakor och P3 Dokumentär där det borde vara skrivande av engelsk text för specifik målgrupp.

En motorväg i hjärnan och en mage som en sten.

Tjackigt.

Tröttsamt. 

Driiiv.