Tidigt.

Jag vaknar av mig själv 07.20. Två dagar i rad.
I Umeå är allt annorlunda.

Och mac:en! My one love.

Umeå - S03 E05

I måndags morse satt jag på planet med ett jävla hål i bröstet och kunde inte tänka på något annat än det som fattades. Sen landade planet och jag, hålet och resväskan åkte flygbuss och såg hur Umeå förändrats under sommaren. Lite här och var. Lite nya blomrabatter, vägarbeten och en flyttad busshållplats.

Men egentligen var allt sig likt.
På ett dåligt sätt.

Jag mådde dåligt när jag gick genom Ålidhems centrum och kunde varenda stolpe utantill. Mådde dåligt när jag tog hissen upp till tredje våningen, låste upp dörren och möttes av exakt det jag lämnade för tre månader sen. Exakt - fast lite fulare, lite tröttare och med lite mindre färg i färgerna.

När jag gick den välbekanta vägen till universitetet mådde jag fan skit. Ett år till? Hur då liksom.

Men där var klassen, vännerna, verkligheten utanför hålet. Allt var sig likt där också - men på ett bra sätt.

Jag mår redan bättre.

Communique.

Det är min sista kväll i Göteborg. Imorgon lämnar jag hela skiten (ja, exakt) bakom mig och hoppas att hösten i Umeå blir så jävla mycket bättre än stora delar av den här sommaren. Livet har bitchslappat mig hela augusti så man kan säga att jag ligger nere för reparation.

Och så detta satans packande.

Söndag.

Bakfull och blytung och håglös efter gårdagens utflyttningsfest i Kålltorp. Lägenheten var tom på möbler men full med folk; de flesta kände jag inte men de jag kände var jag glad att träffa. Det var längesen, som vanligt. En del människor borde jag verkligen träffa oftare för att de är så jävla härliga. Men det är som det är, det vill säga: det blir aldrig av. Det är tydligen så det är när man är vuxen.

Om man skulle ta och duscha och bli människa nog att förflytta sig medelst kollektivtrafik, lämna filmer på jobbet, hämta nya filmer och kanske spendera kvällen i nya tillhållet - garaget.

(Det är 26 grader i skuggan säger mamma. Jaha.)

Slut.

De senaste fyra veckorna har jag inte deltagit i mitt liv eftersom jag har jobbat. Allting annat stannade upp under tiden; jag blev en bitter jävel med ett påklistrat leende och jag hörde mig själv prata i ett lite för högt - lite för sött - tonläge med ord som egentligen inte kändes som mina. Efter varje arbetspass var jag helt tom: lämna mig ifred bara. Herregud. Get a grip. Jag har faktiskt stått där i sex och ett halvt år och haft ett liv samtidigt, varit lite lagom mysbitter men överlag rätt nöjd.

Vad hände där liksom? Ah just det. Jag började plugga.

Aj.

Efter tre dagar på jobbet börjar jag verkligen fatta varför Converse och fötter är en dålig kombo. Vi har stengolv på jobbet och det gör ONT.

Tanken var att jag skulle gå på Liseberg idag. Jag ställde klockan och släpade mig upp ur sängen och in i duschen och på med sminket och ner med gröten och sen ... så insåg jag att det pissregnade. Och nu har det klarnat upp och mina lediga polare är på plats på Liseberg medan jag strax måste ta mig in till stan för att hyra ut film till andra lediga as. Scheisse.

Efteråt.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja så jag hoppar över den biten.

Jag har varit i Amsterdam.
Det var som en korsning av Las Vegas och Bangkok och Köpenhamn i regi av Tim Burton och såklart var det kärlek vid första ögonkastet.
Overkligt.
Hororna var snygga och unga och fräscha och jag tänkte inte på dem som människor utan som skyltdockor, på låtsas, där de stod i sina skyltfönster och kråmade sig för de fulla turisterna.
Jag blev inte ens illa berörd, bara typ ... fascinerad.
(Och jag borde förmodligen skämmas över det.)
Vi var jättenära att betala 30 euro för en live-sexshow - en sån där med bananer - men vi tyckte det var för dyrt och jag har ångrat det ever since.
(I Amsterdam är det ok att vara turist och tjej och betala för att se folk knulla på en scen. Jag vet inte om det är sjukt eller äckligt eller bara konstigt men några moraliska betänkligheter har jag då inte.)

Jag har varit på Roskilde också.
Vi köpte biljetter utanför ingången av två svenska killar vars kompis precis dött i en bilolycka, där, utanför festivalen. Vi hade liksom tjatat och prutat och haft oss och så kläcker de ur sig det här när vi precis ska byta pengar mot de eftertraktade gula Ticnetlapparna.
Där stod jag med danska sedlar i ena handen och en öl i den andra, lagom full och helt jävla mållös.
Vad svarar man på en sån sak?
I'm so sorry finns liksom inte på svenska.
Jag beklagar låter så sjukt krystat. Vem säger så, egentligen?
Så efter några pinsamma försök att låta deltagande är det bästa jag kan komma på att säga:
Vill ni ha en öl eller nåt?
Shit.
Det ville de inte.
Hursomhelst.
Vi fick våra biljetter snorbilligt och kunde skratta de giriga zigenarna rakt upp i ansiktet där de stod och försökte fulkränga (förmodligen falska) biljetter för fyratusen danska.
Den enes död...

I övrigt har saker förändrats, om än väntat, och resten av sommaren är ett ganska stort frågetecken.
MEN JAG LOVAR:
Till hösten har jag landat på fötterna och pusslat ihop mitt kantstötta ego igen och då, mina vänner, blir det till att ta igen.