Goodiebags.

Den här synen mötte mig häromdagen i korridoren i Humanisthuset.

Frågan som dyker upp är förstås: Har polisen slut på förvaringsutrymme för knarkbeslagen?

Så dödar man en helg.

Det är måndag igen och inte mig emot. Äntligen bankdag, postdag och en anledning att gå utanför dörren. Helgen har varit ungefär så kass som en helg kan vara. Jag har haft sällskap av mensvärken från helvetet från morgon till kväll, fredag lördag söndag, och ovanpå det köksvecka. Och eftersom vår korridor nuförtiden är så himla käck och gemytlig (vilket är jättetrevligt i vanliga fall) har jag var nionde söndag press på mig att leka Martha Stewart och bjuda på hembakt fika efter städningen. Har ni testat att baka chocolate chip muffins med magkramper och illamående någon gång? Det är inget jag rekommenderar.

Jag har fortfarande mensvärk, så nu skiter jag i det här med måndag och går och lägger mig med mina homies Vince, E, Drama, Turtle och - the one and only - Ari Gold!

13.20

Shit pommes frites - det är ju VÅR! Alltså på riktigt. Solen inte bara lyser, den värmer! Asfalten är synlig på fler ställen än den är snötäckt, fåglarna kvittrar och det smälter och droppar överallt. Jag springer utan vantar och svettas som en gris under pannbandet. Och jag förundras ännu en gång över dresscoden här i Umeå: Löparna springer i mössa (till och med nu!) och de som promenerar har både täckbyxor, skidjacka och mössa. Wåtts dö madderfakking diil liksom?

(Ett annat, inte fullt så trevligt, vårtecken här uppe är förstås hundbajset. Och lukten. Och gruset. Överallt, hela våren.)

Lördag nollniofemtio

Jag vaknade av mig själv klockan sju, precis som alla andra dagar på sista tiden. Sju är mitt nya åtta. Men idag gjorde jag det enda rätta och gick och la mig igen och halvsov ända till halv tio, vilket är typ rekord. Hej vuxen.

Jag ska käka frukost nu och sen ge mig ut i solskenet och springa - åtminstone delvis på asfalt. Hej vår!

Umeå '94 - here to bring it back

Youth crew attack!

Jag sitter här med Forever Young på punkvolym och gör mitt bästa för att ignorera högen med kurslitteratur. Älskling åkte hem i måndags. Han missade flyget, lite på grund av att jag valde fel flygbuss men mest för att SAS personal är dumma i huvudet. Hata. Det var bara att hosta upp 800 spänn och köpa nya biljetter av den supertrevliga personalen på Malmö Aviation, som i jämförelse fick SAS-snubben att framstå som ett komplett rövhål. Vissa människor ska bara inte jobba med service (och jag är förmodligen en av dem).

Nu är mitt rum tomt och kliniskt rent igen och det var bara skönt de första fem minuterna. Jag saknar redan. 

Det är lite mycket nu.

Men jag är snart tillbaka.

Lycka

är att gå in i en skivaffär bara för att fråga efter en annan skivaffär och trettio minuter senare gå därifrån med ett fånigt leende på läpparna och en hel påse full av lokala förmågors fantastiska alster. Jag fick bland annat med mig Dennis och grabbarnas pre-Refused-konstellation Garbage Pailkids samlade diskografi 1989-91 och älskling la rabarber på Cult of Lunas mästerverk The Beyond på überstajlish vinyl. Alltihop för en struntsumma, och allt såklart utgivet i begränsad upplaga. Så jävla hardcore. Jag älskar Umeå.