Hej bloggen.

Jag vet, jag försvann där ett tag. Och jag kan inte lova att jag är tillbaka. Inte heller har jag något vettigt att säga just nu, utom möjligen:

JAG HATAR ATT SKRIVA UPPSATS.

eller snarare:

JAG HATAR ATT SKRIVA.

Tja.

Jag har ett gäng nya favoriter, nämligen

brunch på Rex, med hemmagjorda smoothies, pannkakor med sirap, knapriga bacon, äggröra, frukt, bröd, marmelad, desserter och bara Så. Mycket. God. Mat. att jag blir smått religiös av bara tanken.

Breaking bad - serien som fyller hålet efter Weeds och som är mer beroendeframkallande än  metamfetaminet den kretsar kring.

Pixies - igen, alltid, any day. Så sjukt jävla bra.

Blonde - sisådär nio hundra sidor litterär konst på mitt nattduksbord, en sent uppväckt fascination för fenomenet Marilyn och, inte att förglömma, den äntligen helt perfekta färgen på mitt hår.

11.15

Jag tar en lugn och stressfri måndagmorgon; pysslar i köket, kollar mejlen, känner in och tänker framåt. Veckans tyngsta markering i kalendern är ett obligatoriskt artikelseminarium (läs: humflum, läs: walk in the park) på tisdag. Lite avhandlingsläsning på det, kanske ett worddokument med titeln "forskningsplan" och swoosh så är det torsdag och helgen börjar igen. Heja humanistveckan.

Och just det.
Nyss hade jag inget uppsatsämne och nu har jag två.
Jag måste alltså välja och jag är våg.
Jobbigt.

Ett försök till uppdatering.

Två veckor in på utbildningens sista termin har jag fortfarande inget uppsatsämne. Hur mycket jag än vänder och vrider på det, testar nya idéer och pratar med folk, så är det alltid någon pusselbit som fattas. Det känns inte rätt. Och då är det inte rätt.

Ändå är det okej. Ångesten sträcker sig inte längre än till själva ämnet för uppsatsen; att skriva den kommer ju att gå hur bra som helst. Jag känner mig allt mindre som en trevande student och allt mer som en färdig språkkonsult, eller vad fan - en färdig människa. Vuxen. Akademiker. You name it.

Jag löser det här. Också.

Uppsatsämne efterlyses.

Men alltså allvarligt. HUR SVÅRT KAN DET VA?!

.

Jag har nu haft jullov i 16 dagar och

det var 16 dagar sedan jag kände riktig matlust,
16 kvällar sedan jag kunde somna utan problem,
16 nätter sedan jag sov lugnt natten igenom
och 16 morgnar sedan jag vaknade utan ett hugg i magtrakten och vetskapen om att någonting är fel.

Nu undrar jag bara: hur länge till?

Ensam hemma.

Medan jag varit borta och sysslat med annat med andra människor på annat håll, har allting förändrats här i min gamla stad. På ytan är allt sig likt; människorna är de samma och på sätt och vis är de fortfarande mina, fast i verkligheten är jag inte längre en del av deras sammanhang. Det är barn och sambor och bostadsrätter och kollektiv och hundar och husköp och kärlek och vattentäta skott - idel nya sammanhang och jag ingår inte, får inte riktigt plats, är inte alldeles säker på att jag vill ha en plats, i något av dem.

Egentligen är det inte ett dugg konstigt - det är ju jag som lämnat dem och inte tvärtom. Lik förbannat vill jag skrika rakt ut.